Jag gjorde nyss bort mig. Väldigt mycket. Och nu ska jag försöka redovisa händelseförloppet för er så gott det går. För jag vet ju att ni gillar det, om man ser tillbaka på till exempel det här.
Såhär då, jag skulle gå och handla. Behövde inte så mycket, bara lite broccoli och mjölk sådär. Ah. Och så långt är ju allting väl. Plockade mina varor och nynnade på en väl vald sång (nåja, inte riktigt, men ändå). Gick hur som helst till kassan efter en stund. För det är ju så man gör, om man är normal. Vad man däremot inte gör om man är normal är att helt sonika lämna sin lilla korg med varor i och därefter även butiken. Då kan det bli pinsamt om man någon mer gång skulle vilja återvända till butiken. OCH, det blir förmodligen inte bättre om jag förklarar varför jag gjorde som jag gjorde. Men ni vet, det hör ju till och är en stor del för att ni ska kunna läsa den här historien utan att bara tycka att jag är lite märklig. Ni ska få tycka att jag är helt dum i huvudet också.
Den trogne läsaren kanske minns att jag en gång för typ hundra år sedan listade mina fobier? Om inte så är det bara att klicka på länken. Ni andra kan läsa vidare.
Så, jag står alltså i kön i butiken. Hade såklart ingen citron i varukorgen, för jag trodde liksom att Sundsvall var safe (hur tänkte jag där?). Lägger upp en, två, tre varor på bandet och slänger sedan ett jävligt litet öga bakåt, på personen bakom mig i kön. En dvärg. Kroppen blev ju såklart iskall och jag kände hur läpparna liksom sögs in i huvudet på mig för att kväva mitt annalkande skrik. Och, helt plötsligt stod jag utanför affären. Om jag tänker tillbaka riktigt hårt på det, så kan det eventuellt (med största sannolikhet) vara så att kassörskan ropade något i stil med "hallå" och eventuellt "vad gör du", men jag är inte helt hundra. Hjärnan hängde upp semester-skylten och kroppen gjorde något jag inte riktigt var med och beslutade att den skulle göra. Alltså gick. Väl utanför affären borde jag såklart gått in direkt och fixat till mitt lilla "snedsteg", men nej, det gjorde jag såklart inte heller. Utan jag sprang, så fort jag kunde, raka vägen hem. Och nu sitter jag här och funderar på hur i helvete jag lyckas göra sådana dundertabbar, om och om igen. Och så funderar jag lite på hur långt jag ska behöva gå för att komma till en annan affär. Jag menar, det är ju inte direkt prio 1 att gå tillbaka till den jag senast besökte. Så att säga.
Så, så var det med det. Nu är ni välkomna att komma med stöttande ord och sådär. Så som ni alltid gör, när jag gjort bort mig, alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar