frenesi

det rinner himmel över våra skuldror
och vi dansar i lövhögar som bildats
med miljontals färger
snurrar vi framåt

det är alltid en början
och aldrig ett slut
säger vi
och det flyter mark under våra ben


kom
kyss mina ögonlock

ta min hand
vila vårat universum
i din bröstkorg
och le


sluta aldrig le



och musik.

för väntan

och om jag går
förbi dig

lämnar dig där
med en tystnad

om dina sargade händer vrider sig
rådvilt jagad sårad

låt mig höra din röst
berätta om

vad som löper genom din kropp
och ditt inre
för din sinnesfrid och ro


låt mig få komma nära


och se dig förklara
med ord som röjer väg
för livet


*

skildrar vi någonsin
min vän

om den djupaste sorgen
om den stora saknaden

där dit ingen
någonsin når

där du ständigt bevarar
de tyngsta spår

som lämnat dig
stum och tyst

inför en ensamhet
begraven


alldeles alldeles nyss


*

hör vi våra röster sjunga
om längtans återfunna stig

får vi någonsin förklara
om hur vi griper efter livet

försöker bevara allt
som snart försvinner

med darrande händer

aldrig kommer åter

om ångesten och sådär

- Du vet den där lite tryckande känslan vid halsgropen när ångesten tränger sig på?, säger han

- Jaa.. Inte riktigt, min sitter lite längre ner, tror jag, svarar jag

- Jaha. Ja, det är väl kanske individuellt, det också.

- Mmh.

- Den, i alla fall, är lite värre nu. Den senaste veckan har det varit lite värre.

- Mmh.

- Men det blir bättre, konstaterar han

Det är klart att det blir bättre med satanshelvetesjävlar vad jag hatar att känna mig så hjälplös och utan funktion, tänker jag. Jag vill ju att han ska må bra. Jag vill hålla om och tränga undan den där jävla ångestklumpen som placerat sig i honom och fångar in honom i någon jävla kokong och gör honom helt onåbar för mig. Jag vill att han ska vara glad och flamsig och rolig och skratta så som han brukar göra när inte den där slemmiga äckliga ångesten flätar in sig i honom.

- Jag mår inte heller bra när inte du gör det. Det smittar, säger jag

- Ha. Vilken jävla sjukdom. Precis som din förkylning!

Sen så skrattade vi faktiskt lite. Mer äkta än vad vi gjort den senaste veckan. Det var fint. Jag tycker om hans äkta skratt. När skrattet når ögonen och det glittrar sådär som det ska göra.

- Jag ska få ett får, säger jag sen

- Jaså? Från?

- Gotland.

- Jaha. Av?

- Rafiki. Han ska ta med ett hem till mig när han jobbat färdigt.

- Fint.

- Vet du vad den ska heta?

- Vadå?

- Gert!

- Det är väl för helvete inget namn på ett får?

- Varför säger alla så? Det är det visst, tjurar jag

- Förresten kan man låtsas att det är en get, och då är Gert alldeles perfekt!

- Okeydå. Det får väl gå..

Så får det alltså bli. Gert. Det blir fint. Han ska bli homosexuell, också.

jag behöver dig inte, men jag mår bra av dig

det var inte såhär det skulle bli

Salta tårar blandas med

livets röda vatten

och det svider i sprickorna

på mina läppar

Hur kan ett liv släckas

så fort

och hur kan ett liv

bara försvinna

Vi skulle ju dela livet

du och jag

vi hade ju så många år

kvar

Världen utanför känns

så långt borta

och det värker i min kropp

Jag tror att min bröstkorg

är på väg att sprängas

Vi skulle ju dela livet

du och jag

Sjutton månader

och

sexton dagar

Det var vad vi fick

Vi som ju skulle dela livet

du

och

jag.

vår sista natt

Hennes lugna andhämtning

mot min kropp

min bröstkorg är för trång

och mina ögon orkar inte

gråta mer

Hennes blotta uppenbarelse

är mitt eget universum

och min kärlek till henne är

större än något annat

jag vet

Jag tror att jag älskar

för mycket

men jag kan inte hjälpa

att hon blev mitt liv

Vi var bara menade för varandra

Och nu, med hennes andetag

mot min hud

delar vi den sista natten

någonsin

tillsammans

Jag kommer alltid älska dig, min vackra flicka.