Exponeringen och det ständiga nagelfarandet, ditt överjag som kallt betraktar allt som du vill fly ifrån, som väger varje ord du säger, som ständigt utvärderar och övervakar, allt det där som du inte vill kännas vid, dig själv och allt vad du står för, eller inte står för. Orden som kommer över dina läppar, som är klistrade vid mikrofonen, tomheten i varje gest och åtbörd, tvångströjan, upprepandet kväll efter kväll. Det är det som är ensamheten, det är det som du försöker blunda för, din stora ensamhet som jagar dig runt på vägarna, du som bär den svarta ledartröjan och som tömmer din kropp på all kraft för att hålla ensamheten på avstånd, du spränger dig själv i bitar kväll efter kväll, en dag kommer du få betala för det, det vet du, så du trampar på för allt vad du är värd mot målet. Men det är inte Paris och Champs-Élysées som väntar, inte defileringen som ett glas champagne i händerna. Det är mörkret på ditt hotellrum och whiskey ur en plastmugg klockan två på natten.

Resa genom ensamheten

Det är så mycket fält här omkring. Det blåser starkare vindar, och allt är lite vassare, lite mer påtagligt. Hemma är det skog, skog, skog. Och regn. Det regnar här också idag. Både ute och inne.
Jag sitter på en buss som jag inte vet vart den ska, men det gör inte så mycket. Det gör egentligen ingenting alls, så länge den tar mig lite längre.

Lite längre bort.

hejdå småland

Rymmer hemifrån litegrann. Behöver ladda batterierna. Gråsparven har lovat att ta hand om mig, och så ska vi gå på tatueringsmässa. Jag tror det blir ganska så jättebra.

Lev drömmen.

ormen

det händer
att mina vänner
finner mig krypande

jag mumlar
påstår mina vänner

mumlar
om undanröjda språksystem
om gulag, om tobak
om en flicka utan namn

det händer
säger mina vänner
att jag berättar
om en resa jag gör

hur jag för första gången
närmar mig en annan
människa

men ni är aldrig längre bort
än några benzodiazepiner
säger jag

aldrig längre bort
än att jag kan lyssna in
hur ni andas

se honom – säger ni
vår hövding, vår egen lilla pilgrim
gud vill ha honom onykter
ge honom vinet
sparka i gång
det där solot

de ser mig
då jag kryper

någonstans på vägen
mellan gulag och en flicka
utan namn

utan språk
utan medicin

bara den där längtan
efter en annan människas ord


ma

att vilja någon så illa gör att det smärtar ännu mer

Jag grät i två dagar. Sen kände jag bara likgiltighet. Nu gråter jag igen. Det som absolut inte fick hända, hände. Det spelar ingen roll hur jag vrider och vänder på det, allt jag gjort i ett försök att lyckas, ledde bara till ännu ett misslyckande. Eller, egentligen samma misslyckande. Igen.

Kanske är jag elak, hemsk och allt sånt där, men jag vill att det ska svida i honom, så som det svider i mig. Hur kan man vara så självisk så att man vill något så illa, mot någon som betyder så mycket?