kom hem

Det var något med dina läppar

och hur de öppnade
mig

hur kärleken alltid
hittar sin plats
i solarplexus

men

bara någon gång
per livstid
vägrar sin väg
därifrån

Jag beundrar dig

inte

jag vill inte ens ha dig nära

längre

du är av ondo
och spåren av dig
ännu ondare

men du blev tyngden att andas
du blev vecket
som blev min hud
som blev den här varelsen;
allt för liten

Kom hem

snälla, kom hem.

min väg är tålamod och inväntan att bli vald

Vindflöjeln
smeker gungställningen

jag har stirrat på den i timmar

när jag inte orkar längre
viker ett tomatblad
sig över kanten

huset sover
och jag förstår; det är sol
jag ser

Här för jag mitt livs kamp
mellan mig
och mig

fyllas, tömd
fyllas, glömd

allt det här ihåliga köttet
som för mig framåt
för andra människors skull

i andra människors riktning

Jag existerar inte
men måste sitta här ändå

jag vill inte
men måste vara i alla fall

att det nu, en gång för alla
är jag eller jag

att förlora men aldrig sluta älska

Ibland så kommer det över mig, när jag står och borstar håret om kvällen. För i spegelbilden finns han. Min förlorade vän. Där öppnas alla mina arkiv med allt som var vi, och slår omkull mig. Det är skrämmande och lugnande, i en enda röra. Mitt liv då var rörigt, men på något sätt lyckades han alltid vända det rätt, och fick det att kännas överkomligt.

Går igenom alla minnen han figurerar i. Om samtal i natten när han ringde och skrattade och var sådär ivrig som bara han kan vara, om en stuga och mörker och han var inte mörkrädd, han krockade bara med allt. Om samtal under kvällar när han var på en ö och målade.

Och hur vi alltid rymde. Inte särskilt långt, men vi låtsasrymde och under nätterna var jag så trygg. Nu står jag med alla mina långa nätter och allt mitt mörker för mig själv, för vi finns inte längre. Det vi som var, har upphört.

Och jag saknar honom så mycket att det värker i kroppen. Hans doft och hans solblekta lockar och han skratt. Allt som han fick mig att vilja och hur jag aldrig kunde sluta skratta tillsammans med honom. Hur han flätade in sina fingrar i mitt hår, och alla gånger jag räknade märken på hans kropp. Hans rygg var min karta och jag vet inte längre vart jag ska gå, det är så helvetes många korsningar överallt.

Hans nyckelben. Jag älskar hans nyckelben.

Och jag älskar honom. Fortfarande. Det är inte samma skrämmande kärlek längre, inte den kärleken som fick mig att lämna honom bakom mig. Det är en annan sorts kärlek nu, men för den delen inte mindre. Förr älskade jag honom så mycket att jag blev rädd för mig själv. Och för honom. För att han skulle lämna mig. Så jag valde att ge mig av. Av rädslan att förlora. Nu älskar jag honom på ett mildare sätt. Jag kan fortfarande tappa andan när jag ser honom, men det gör mig inte rädd. Och det gör inte heller lika ont.

Jag saknar hur våra nätter smältes samman. Hur jag fick använda alla täcken för att hålla värmen, och hur han aldrig någonsin var sval. Hur han kidnappade mig på låtsas och lovade min mamma diamanter. Om sommarkvällar som vi åt glass och låg på bryggor och hur jag sa att jag var ute och promenerade men egentligen satt vid vattnet tillsammans med honom. Jag saknar allt.

Men som alla kvällar lägger jag in borsten i badrumsskåpet, slår igen det tillsammans med alla minnen, rör försiktigt vid nyckelbenet där han alltid finns med mig och går vidare. Jag ska fortsätta vidare. Med vetskapen om att han alltid finns där, vid mitt nyckelben och i mitt hjärta. Och att jag aldrig någonsin kommer sluta att älska honom.

Igår sa jag tack och tack så mycket ungefär en miljon gånger. Vad jag egentligen ville säga var att ta ut den där jävla brunsåsen ur mitt rum genast innan jag spyr på dig, kärring. Men det sa jag såklart inte. När de hämtade brickan igen sa jag återigen tack och tack så mycket, och vid frågan på om jag verkligen inte ens skulle försöka äta lite utav det där som drunknade i brunsås så sa jag nej tack det är så bra så. Jag kände mig mycket väluppfostrad. Och när det gjorde så ont att jag trodde jag skulle gå sönder så sa jag heller ingenting. Jag lovade att larma om smärtan blev för jobbig, men det gjorde jag inte heller. Istället svimmade jag. Och så vaknade jag alldeles dimmig och hade fått sprutor och smärtstillande. Och då tackade jag igen. Och ville åka hem. Det fick jag inte, så jag väntade alldeles jättesnällt och när jag väl fick åka hem var jag nog den största trafikfaran i stan. Ja, jag cyklade ju, men jag hade inte riktigt koll på vart jag cyklade, så det är ju tur att staden är så liten att de flesta inte kör bil klockan halv tio en lördagskväll. Ungefär så. Och idag lämnar jag inte lägenheten. Och nu åskar det, så då skulle jag inte lämna lägenheten ens om jag ville.

falskleg

Idag har jag åkt tåg. Ja, bil och buss också, men tåg sist. Herr Konduktör trodde inte på att jag var över tjugo när jag ville betala för vuxen, och ville gärna se ett legitimation, för jag såg ju så ung ut. Jag visade snällt upp mitt legitimation och han blev så glad att han gav mig en barnbiljett för att fira. Sen avslutade han med att säga: - Du kommer leva läääänge om du fortsätter åldras såhär långsamt, tro mina ord.

Nu sitter jag och funderar på hur ung han egentligen trodde att jag var. Tolv, eller?

Idag fyller min prinsessa hela två år. Galet. Och underbart.