Kommer du ihåg den där kvällen
då vi låg på motorhuven till din bil
och stirrade oss trötta på alla
stjärnor på himlen?
Kommer du ihåg att jag sa att jag
skulle räkna dom allihop, för dig.
Kommer du ihåg hur du skrattade och
sa att det var omöjligt?
Jag räknar fortfarande, varje stjärnklar natt.
Och den där natten
när du flätade mitt hår
och sa att det var en metafor
för hur vi skulle göra med våra liv.
Vi flätades samman den natten,
men det glömde du kanske sen.
Och kommer du ihåg hur du suckade
och höll om mig
och sa att det inte fanns någon vackrare
eller mer speciell, än mig?
Hur du viskade i min halsgrop
alla drömmar om vårat gemensamma liv.
Kanske har du glömt det också.
Nu finns det inga armar som håller mig tillbaka,
ingen som saknar när jag går in i mig själv,
ingen som lockar tillbaka livsglädjen i mig
när alltihop har fallit samman, igen.
Kommer du inte ihåg alla nätter vi delat,
alla vackra ord och löften
om frihet och gemenskap?
Kommer du ihåg natten när vi låg i din trädgård
i ett daggvått gräs som egentligen hade behövts att klippas,
men du sa att om vi klipper det så blir det inte
lika mjukt för oss att räkna stjärnfall, om nätterna.
Vet du, där i trädgården, när du sa att vi
var tvungna, alldeles jättetvungna, att dela andetag,
att öva mun-mot-mun metoden, för att vi skulle leva för alltid
Just där, därdärdär, där förlorade jag dig.
(för när man delar någons andetag, sa du senare,
då tar man något som inte är ens eget, och
om man tar någons andetag så dör den andre litegrann.
jag tog dina andetag, tog död på oss, just den kvällen.)
