nu har jag äntligen lärt mig grammatik. tack, mamma.

1. Substantiv är ord som man kan sätta fan eller jävel efter. T ex bilfan och sågjävel.

2. Adjektiv är ord som man kan sätta skit före. T ex skitkul, skitnödig och skitviktig.

3. Verb är ord som man kan sätta utav helvete efter. T ex cykla utav helvete och festa utav helvete.

gonna be 18 'til i die

Eller. Kanske inte arton. Men knappt äldre än nu, i alla fall. Trettioårs-krisen närmar sig med stormsteg. Men tills dess fikar vi tårta och hurrar över att jag gått igenom livet ännu ett år utan att ha presterat eller åstadkommit något nämnvärt. Yeah, total failure!

Max. Älskade.

Ikväll är en sådan kväll när allting stannat upp, och alla frågor utan svar hopar sig och blir en klump i magen. Förstår du att du efter sommaren skulle börjat sjätte klass? Nästa år skulle du börjat högstadiet. Jag förstår knappt. Så många år, som trillar förbi och ur, och liksom blivit en massa av ord och minnen, som inte du delar med mig..

Jag funderade innan på hur du skulle ha varit, hur du skulle sett ut. Det fungerar inte. Allt jag ser är den baby du var när du togs ifrån oss. Du slets bort, ifrån oss, som älskade dig så hejdlöst och utan gränser. Du bara försvann. Men du lever som ett minne, och som en dröm i mitt inre. Och jag älskar dig fortfarande så hejdlöst och utan gränser. Vissa kvällar, eller dagar, eller timmar, eller minuter, sekunder, andetag, ögonblick - då finns du här, mer än någonsin tidigare.

Jag har självklart romantiserat våran relation, jag förstår ju att vi som syskon säkert hade varit osams och oense så många gånger under din levnad, och att vi som alla syskon hade bråkat om onödiga saker, men i min romantiska bild utav oss så hade jag älskat dig som nu. Som om jag hade vetat att jag förlorat dig, utan att ha gjort det.

Du hade säkert inte velat att jag pussat dig i pannan, och du hade säkert inte delat hela ditt liv med mig, men i mina drömmar så gör du det. Vi delar allt.Om somrarna kunde vi suttit på min balkong och druckit thé på nätterna, och vi skulle haft ett band som ingen kunde förstå. Vi hade aldrig behövt säga något, som ett tyst samtal hade vi konverserat och förstått varandra, ändå.

Jag hade kunnat ha en tältsäng i min garderob, för när du blir äldre och osams med pappa och mamma, kunde du haft din tillflyktsort hos mig, och jag antar att man som tonårig kille inte vill dela säng med sin storasyster. Så en tältsäng, hade varit bra. Jag hade allid min mamma att fly till om pappa och jag blev osams, men du hade inte haft din mamma någon annanstans. Så du kunde kommit till mig. Jag hade stått med öppna armar och all min kärlek, vilken tid som helst på dygnet. Hoppas jag i alla fall. Man vet ju aldrig, faktiskt. Men jag hoppas att vi hade kunnat ha det så. Fortsatt att älska utan gräns.

Jag önskar att vi hade delat allt. Allt med ord, och utan ord. Jag hade alltid stått bakom dig, i alla strider, det hoppas jag att du vet. Allt. Jag hade säkert lagt in mitt systerveto i många av dina unga dumma val, och jag hade säkert tyckt att många val varit idiotiska eller fel, men jag hade alltid stått bakom dig. Som din syster. Och alltid älskat dig oändligt.

Jag saknar dig så mycket, Max, speciellt ikväll. Det känns som att det skär i mig när jag tänker för mycket, men jag vet inte hur jag ska göra för att sluta tänka. Jag är så rädd för att glömma, älskade. Så rädd för att förlora dig helt. Jag kan inte längre förnimma din doft, eller ditt ljud. Inget av det minns jag längre. Men jag minns dina ögon, och ditt leende. Och stoltheten. Jag minns hur stolt jag var över dig. Min vackra, vackra lillebror. Men jag är rädd för att glömma, för att det där sista också ska suddas ut och bli dimmigt. Det är därför jag gör såhär, fastän att det skär i mig. Det är därför jag tänker på hur allt kunde ha varit. Skapar nya låtsas-minnen, med dig och mig i huvudrollerna.

Jag älskar dig, och jag saknar dig, och jag hatarhatarhatar att du inte finns här. Hos oss. Hos mig.

Fan, Max. Du är det finaste jag någonsin haft, och jag vet inte vem jag ska hata för att du inte finns kvar här. Jag tror inte på någon Gud, så det finns ingen att beskylla. Jag vill ha någon att skylla på, någon att skrika åt, någon att förbanna. Men det finns ingen. Det finns ingen att hata. Vad gör man då? Jag kan inte skapa låtsas-minnen för alltid. Eller?

också en gammal

det är tomma nätter

när jag inte kan krypa in i din famn

och somna till trygga andetag

och det är tysta dagar

när ditt klingande skratt inte är i närheten

det är långa timmar

när dina händer inte håller i mitt ryggslut

sådär nära att våra hjärtan slår gemensamma slag

och det är kalla minuter

när du läppar inte möter mina

det är nästintill olidligt

men med vetskapen om att jag snart är hos dig igen

klarar

jag

precis

vad

som

helst.

och en gammal

jag vill fläta dikter i ditt sommarblekta hår

och blåsa drömmar på dina solkyssta axlar

jag vill plantera blommor i ditt hjärta

och andas varmt vid dina revben

jag vill viska kärlek vid dina skulderblad

och smeka sanning i din maggrop

jag vill röra till det i ditt inre

som du gör med mitt

men mest vill jag få dig att förstå

att när jag säger att du är finaste

så

menar

jag

det

tusenfalt.

Minns du hur vi brukade

vakna bredvid varandra

och lukta sött av alkohol

från dagen innan

och smaka beskt av cigaretter

ifrån natten vi jagat bort?

I vinångor brukade vi

samtala om världens alla fel

och mänsklighetens alla brister

och så rökte vi

Alltid för mycket

alltid för sent

alltid för fort

Och mitt hår stod åt alla håll

de mornar vi vaknade i

varandras famn

Och dina vita väggar

viskade om nattens

bravader

Och dina vita väggar

visste mer om oss

än vi själva

Och tids nog kändes det

som om att det vita åt upp

oss inifrån

Tills det blev såhär.

... när en människa har ljus inom sig

lyser det om henne

då lär vi känna varandra medan vi

vandrar tillsammans i mörker,

utan att behöva treva över

varandras ansikten eller

göra intrång i varandras

hjärtan

Albert Schweizer