björkarnas land

Framme i norrland. Eller, okey. Inte hur långt som helst upp i norrland, but still, norrland. Sundsvall. Under den åtta timmar långa resan hann jag notera två väldigt viktiga saker.
1. Det är en jävla massa björkar här uppe och
2. Ett samhälle som heter Njutånger, vilket slog mig som det mest motsägelsefulla ortsnamnet någonsin.

Min lägenhet håller på att renoveras, så för några veckor framöver har jag nycklar till två. Ett med sovrum och kök i, och ett annat där jag får använda badrummet. Och det värsta av allt, jag har bara en garderob. EN! Det här är skandal, och för tillfället vet jag inte riktigt vart jag ska göra av alla mina kläder. Får försöka införskaffa en byrå av något slag nästa vecka. Imorgon har jag ett möte klockan tio, och sen är det helg. Nästa vecka börjar livet igen. Märkligt.

Jag är sjuttio mil hemifrån.

kyss mig

Det är inte riktigt klokt, att ett par nyckelben och lite lockar kan skaka hela världen.

Kan också vara så att det är jag som inte är riktigt klok.

i'm sober now and it's scaring me

jag ville skjuta mig själv redan på tunnelbanan hem
för hur svag jag har varit och hur fel jag haft
två öl senare var Skånegatan ändå lite lockande och framtiden ljus

jag fattar ingenting...

enkelhet

Ni vet, det är ju så enkelt. Att när livet tar vändningar man inte hade räknat med, eller ville, så är det så enkelt att falla tillbaka. I det där man hade lämnat, men som någonstans ändå är lite tryggt. Man vet vad man får, och det är skönt. Här är det inga ändringar, allt är precis som vanligt. Det är inte vad man vill, men det är enkelt.

Klick-klick på telefonen och fem minuters väntan. Så enkelt är det att falla in i en gammal famn. Och dagen efter är det lite trassligt och klibbigt, men det är som vanligt.

Det är så enkelt.

puss

sprickor

Så snart jag stiger ut i solen ser jag dem. De tydliga sprickorna i min egen fasad. Och går sönder.

tomhet.

Måste. Fylla. På.