även sjömän måste älskas

min pojk är sjöman

och stoltare
kunde ingen vara

vackraste

trots djupare veck,
anletets skattgömmor
och stickade,
varma ullmössor
på många
trasiga kvinnors
krokar

Så
älskas han

för sin enkelhet,
av salta sprickor i underläppen
och
brustna blodkärl
i blicken

På så sätt
är min pojk sjöman

att han
gifte sig med en vindpust,
för sin gemena ensamhet


på stora böljan blå

när jag avskyr dig som mest - dd

jag längtar efter din röst i mina hörselgångar,
efter ord ifrån en vän
en ström av poesi
att skölja bort ensamheten,
jag längtar efter dina ögon försjunkna i mina,
sådär som bara förtrollade kan
då tiden tycks hoppa över sig själv
dagdrömmandes någonannanstans

jag längtar efter magnetism om natten,
då våra kroppar möts i en
och du säger inget i världen kunde dra dig
ut ur min varma säng,
jag längtar efter din tomma ryggtavla
mitt eget vita ark
efter fingertoppas vandring
på outforskad mark

jag längtar efter din morgonandedräkt,
efter ditt hjärtas fjärilsslag
efter konst som jag kan känna
när sakta natten blir till dag,
jag längtar efter dina händers fasta tag runt höften
efter åtrå som lämnar blåmärken
som jag kan räkna till sommarregn mot fönstret
försvinna bortom utsikten

jag längtar efter bråk med dig om tv-dosan
om kaffesump på diskbänken
och om äppelskrutt på soffbord
om hörnorna med smutstvätten,
jag längtar efter cocopops i köksskåp
och en uppfälld toasits
efter din mun i min nacke
när jag avskyr dig som mest




(du vet var jag bor)

desert dust

det var mitt fel,
det som hände

du vet,
hur jag lät dig bryta ner fasader som om
inget kunde gå sönder på riktigt..

nu blir staden aldrig densamma,
ruinerna sveper förbi

och jag springer fortare

och om du trodde att du kände mig,
var det bara min hud under dina fingrar.
som en svettig lögn,
halkade du in i mig den natten

med
nya ord nerpressade i bakfickan,
jag ville verkligen förstå
jag gör det aldrig

andas ut,
om du verkligen vill veta sanningen,
var jag din hela tiden.

men du höll min hand,
och det var sista gången
för jag vet hur avslut bränner.
sedan du släppte taget har mina armar
skakat under kökskranen

regn

mot min panna
droppar havet
övergivet

vem är det som ler och gråter?

jag tvår mig
renar vattnet
någon samlat naken
i kupade händer

jag känner inte dig
du som berör mig

men jag känner
dropparna
stänks mot mitt ansikte

jag har kastat

gjort mig av med det mesta

och har inte många ord kvar

men jag överger dom inte

lämnar inte bort dom till någon

min lycka

annat i tankarna

jag råkade
snudda vid dig
en natt för länge sedan
och vad jag minns
hade du druckit för mycket
och var ledsen över att du glömt bort namnet
på den som sytt den här världen
jag tror inte jag var ute efter
att trösta dig
jag hade annat i tankarna
men jag sa att någonstans måste
nålen ligga kvar
och varje gång vinden skakar tag i marken
kan du se den här nålen kastas upp i luften
och slå ned
som en hisnande kort bländande blixt
flera mil bort härifrån

hon har sommar i sina steg

ändrade planer och varmt som fan

Okey. Såhär. Min bil står i Ulricehamn. Det var inte planerat. Långt ifrån planerat. Men jag har fått åka bärgningsbil i alla fall, och det kanske är en bra erfarenhet, vad vet jag. Vi kom hem ifrån Göteborg nästintill hela. Jag har samlat på mig en hög nya blåmärken, men det är som det ska vara. Nattklubbschefen var snäll i fredags, banditerna var snälla hela helgen, och jag är glad över att jag fick träffa Rafiki igen. Så, trots att bilen är paj och står i fel stad på en dum verkstad så är jag nöjd. Jättenöjd.

Jag återkommer en annan dag. En bättre dag. Nu måste jag sova, för imorgon ska jag jobba. Minsann!

packning pågår

Imorgon far vi. Tidigt, tydligen. Kapten hävdar att man måste lämna big city klockan halv åtta på morgonen för att hinna fram till elva-kaffet. (eller elva-ölen, om man så vill.) Jag hävdar bestämt motsatsen. Kapten hävdar ännu mer bestämt att jag inte får köra. Haha.

I alla fall håller jag på att packa nu. Det är ganska tråkigt. Jag vet inte riktigt vad jag ska ha med mig. Väskan är redan full, men jag är långt ifrån nöjd. Det brukar vara så. Och ändå ska packning av saker föreställa den roliga biten. Att packa upp är ännu värre.

Karamellen känner sig övergiven. Kapten och jag far till Göteborg, Peter Pan är i Bulgarien och då återstår bara myggan. Hon kallas så för att hon är så satans jobbig. En energisugare. Hon är mest med för att vi inte blir av med henne. Precis som en mygga.

Nu ska jag duscha, och fundera på vad som mer behövs i väskan. Hjälp mig!

arbetslösa konstnärer

Arbetslösa konstnärer funderar över om deras livsval härdar eller förgör dem men har druckit för mycket vin för att kunna avgöra. Arbetslösa konstnärer kan i stunden bara avgöra att de måste kissa.

Arbetslösa konstnärer vill egentligen vara levande legender men kan även tänka sig att bara vara legender. Problemet är att Arbetslösa konstnärer för närvarande bara är levande.

fint som snus, igen

- Tänk att vi ska bli äkta makar, du och jag, säger han

- Mm..

- Fint!

- Fint som snus.

Och så glittrar det sådär fint när han ler efteråt.

värme och bebisprat

Okey. Det är tokvarmt utomhus. Man får inte sitta inne när det är såhär bra väder, men jag smäller fan av snart. Jag har minsann fått färg också, efter att jag och Kapten legat ute i stugan och plaskat. Vattnet är himlahimla varmt nu.

- Hur många barn ska vi ha? Ett, två? frågar han

- Max två, svarar jag

- Men Kapten! Du ska ju aldrig ha barn har du ju sagt? utbrister Karamellen

- Nej, det skulle jag inte heller, svarar han helt sonika, men sen kom ju det här tokiga fruntimmret in i mitt liv.

Fint som snus!