det var mitt fel,
det som hände
du vet,
hur jag lät dig bryta ner fasader som om
inget kunde gå sönder på riktigt..
nu blir staden aldrig densamma,
ruinerna sveper förbi
och jag springer fortare
och om du trodde att du kände mig,
var det bara min hud under dina fingrar.
som en svettig lögn,
halkade du in i mig den natten
med
nya ord nerpressade i bakfickan,
jag ville verkligen förstå
jag gör det aldrig
andas ut,
om du verkligen vill veta sanningen,
var jag din hela tiden.
men du höll min hand,
och det var sista gången
för jag vet hur avslut bränner.
sedan du släppte taget har mina armar
skakat under kökskranen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar