Säg något.

i rummen mellan våra andningar
la jag mina ord i ditt knä

jag ser det vilda som spränger
innanför din hud
allt det otyglade

det finns en tystnad i dina händer
och jag försöker fläta samman
och binda oss intill




somliga blir nog vackrare
när man är nära nog att se
slutet


Säg något.

nattens puls

du, min smärta
och mitt vemod

dina färger rinner över mig
nu är allt som håller mig samman
ditt lugn i mina händer

och jag knäböjer
framför dig
för att andas


tillsammans

andas mig

Vissa dagar är lite värre att ta sig igenom. Lite värre att ta sig upp till, och lite lättare att gå och lägga sig ifrån. Idag är en sån dag. En tung dag. Det åskar ute också. Jag är rädd för åska. Jag vill ha en hand att hålla i, en trygg famn att landa i och läppar mot min panna. Kom hit och andas mig, någon.

Askungen ringde innan. Min Askunge är fin. Jättehimlans fin. Hennes skratt värmer hela min kropp, och alla hennes olika dialekter blandas så vackert när hon blir exalterad och pratar sådär vansinnigt fort. Idag berättade hon något jag knappt minns hälften av, bara för att hon alltid får så bråttom i talet när det är något hon tycker är viktigt som hon ska dela med sig av. Ja, hon är så fin, min Askunge.



Det kanske inte är en så tung dag, trots allt, när jag tänker efter...

blogrape - askungen

Vi läser bloggar tillsammans, Dominique och jag. Eller… Jag ligger ihoprullad på soffan och tvingar henne att läsa högt för mig och hon himlar med ögonen och kallar mig jobbig. Precis som det ska vara. Men hon läser i alla fall, och jag är nöjd, men så blir hon plötsligt tyst och jag liksom sträcker på mig för att se hur hon stirrar på skärmen med rynkad panna och ser missnöjd ut.

- Parantes, säger hon tjurigt och smått fundersamt. Liksom artikulerar ordet som det skrivits.

- Det stavas par-E-ntes, säger jag och ler lite. För jag vet vad hon tänker. Jag stavar det precis som du, med E. Det är så det ska stavas.

Och D liksom skiner upp lite och höjer handen för att slå sin handflata mot min i en High Five.

- Du och jag mot världen, flinar jag och blinkar.

Och det känns lite fint det där. Att vi två språkfascister hittat varandra i en förvirrad och felstavande värld som den vi lever i och sitter och irriterar oss över samma ord medan vi läser bloggar. Himla fint faktiskt.

kungsängslilja

och jag beundrar dom som alltid hittar hem
och som aldrig går för långt



få människor drabbar mig

men du,
du med ditt svåra blod
och ostyriga hår
du berusade mig


och du sa att när jag går
tar jag med mig allt vackert
men det kändes som när jag gick
att allt det vackra stannade kvar



Vi har nog olika uppfattning
om vad som är vackert,
du och jag.

skärvor, glas & grapefruktskal.

kan du inte bara komma hit
och vara alldeles svår

drick min tid
ge mig din mening

och

låt mina fingertoppar
brinna längs din hud.

rökringar och grönt thé

Vi låg i varsin nittiosäng på ett hotellrum av storlek större än senast. Och så drack vi öl. Och whiskey. Och lyssnade på musik. Och skrattade. Jag skrattade så jag grät. Och sen drack vi thé, när klockan blivit för mycket för alkohol. Grönt thé. Och vi blåste rökringar mot mörkblå himmel och hans ögon glittrade i ljuset från gatlyktorna och jag kände mig så lugn. Inuti. Och så pratade vi och han sa att han inte känner mig, men att han förstår ändå. Hur jag tänker, och vad som känns. Det gör han nog inte, men det sa jag inte till honom.


Precis innan vi somnade sa han att jag var fin. Och att jag aldrig skulle låta någon säga motsatsen. Och just där, just då, trodde jag nästan på honom.