Ikväll fick jag nya minnen att spara på. Hur han såg på min dotter. Hur han sa att hon var den finaste.

Jag upptäckte att jag glömt hur han ser ut när han funderar. Hur hans blick vänder sig inåt. Hur hans hår faller fram när han rör sig.
Men det är samma ögon där. Samma skratt och samma glitter som jag alltid tyckt så mycket om. Det är så märkligt, hur vissa personer etsar sig fast i hjärtat, ligger där och gror trots år emellan, alltid närvarande och frånvarande på samma gång.
Ikväll fick jag vara nära igen. Höra historierna, se skratten, känna tryggheten. Tryggheten i att veta att han är samma. Han kommer alltid vara samma.
Och jag kommer alltid ha honom så nära hjärtat att det brister om något händer honom. Jag kommer alltid anse honom som en av mina närmaste, oavsett.

Min fina, fina vän. Min mumin.

det bottenlösa svalget
jag vet
han är inte som jag
han har inte desperationen
pulserande i sina vener

när han vänder sig om
lever jag kvar i honom
det vet han
det litar han på

men jag
ser bara skugga
blir ett med kylan
och den plats som förut höll
hans andetag

det bottenlösa omättliga inom mig
förgör allt det jag har
gör hans närvaro till ett gift
hans frånvaro en sjukdom

det bottenlösa svalget
och jag vill kunna älska
men jag vet inte hur

pappersflicka

lack mot finger
som hett klibbar samman
stryker över läpp;
stämplar kattsilhuett på det tysta röda.

far ut, far som stum snö
vägen har alltid vind från väster
hår blir trasslig änglaimitation
himlen längtar Aurora
att pryda, färg och glans.

snören bruna, hud så vit
du knöt ihop mig en natt i december
hör hur träden fäller sina drömmar
svär över ljuset från Orion.

själv skottar jag undan drivor av förr
plöjer en fåra
för återstående

och nynnar vaggvisor för mig själv.

- Hur mår du? säger han. Du har inte bloggat på hur länge som helst.
Jag ligger i värmen i det konstgjorda mörkret. Jag fryser och jag tror att det är feber. Sommaren har drabbat mig. Ordlösheten och tröttheten. Alla de där vita nätterna och instängdheten.
- Jag mår bra, säger jag och rösten kommer inifrån ett igenbommat bibliotek. Det är bara, du vet. Det snurrar i bröstet. Jag vill inte vara här, men jag vill inte vara någonannanstans heller.
I tanken lägger jag handen mot hans kind och den är blöt, jag har gråtit ner i kudden, för jag gråter alltid när ingen ser.
Försommaren är den grymmaste tiden. Den är vass mot oss flyktbenägna. Lockar med vindar som skulle kunna bära bort men bara far förbi. Med havsdoft och måsar som sjunger likt sirener. Inte vet jag men om det var en annan tid skulle jag nog gå till sjöss. Börja jaga den vita valen.
Nu ges inte många alternativ. Den vita valen är redan död.
Det som ges är dumheterna man gör på efterfest medan solen går upp och truismerna man vräker ur sig på uteserveringar. Det är favoritmisstagen som väntar på en bakom hörnet, men som plötsligt inte känns aktuella. Inte den här sommaren. Så jag ligger och gråter ner i kudden och säger att allt är sådär, sådär som det är.

att komma hem, är det att komma fram?

Det är en liten kalaskula
i magen

jag bara håller andan
och trillar med


det är bra nu

allt är så
nedbrutet, avskalat, förenklat fantastiskt
att allt som återstår är:

det är bra nu

Och i guldspegeln jag en gång
ska hänga
mellan Monica Zetterlunds kappa
och den välmående blomman
bakom gardinen
i ditt öppna sovrumsfönster

ser jag henne

den lilla blåögda, kobenta
nedbruten, avskalad,
så förkrossande fantastisk

med fickorna fulla av sagor
och blicken som bär
bölder
av all världens bördor inuti

men hon vänder en fjunig nacke
och går
nu som om hon förstår;

det är bra nu 

Farväl lilla hjärtat,
farväl.

det är ju bara så det är.

du vet,
det där om att marken skulle dras undan
under dina fötter
när den rätte stegar in


det tror jag bara är något som olyckliga
säger
för att lyckliga ska
tro
att de inte är lyckliga på riktigt


jag menar, marken är väl konstant
och inte kan den bara försvinna
hur som helst


och när olyckliga säger att
det är så det känns
då kanske de lyckliga kliver ner
från sina höga hästar och
blir lite mer miserabla
så som det ska va


så vi alla kan mötas i den
misär
som faktiskt tillhör livet


inte kan det väl vara så att
vissa
ska få äran att sitta på rosa moln
och
ha små fjärilar i mellangärdet


det verkar ju inte så rättvist


och livet,
det är ju rättvist
som bekant


alla har ju samma förutsättningar
och så vidare
och så vidare


det är ju bara så det är.