- Hur mår du? säger han. Du har inte bloggat på hur länge som helst.
Jag ligger i värmen i det konstgjorda mörkret. Jag fryser och jag tror att det är feber.
Sommaren har drabbat mig. Ordlösheten och tröttheten.
Alla de där vita nätterna och instängdheten.
- Jag mår bra, säger jag och rösten kommer inifrån ett igenbommat bibliotek. Det är bara, du vet. Det snurrar i bröstet. Jag vill inte vara här, men jag vill inte vara någonannanstans heller.
I tanken lägger jag handen mot hans kind och den är blöt, jag har gråtit ner i kudden, för jag gråter alltid när ingen ser.
Försommaren är den grymmaste tiden. Den är vass mot oss flyktbenägna. Lockar med vindar som skulle kunna bära bort men bara far förbi. Med havsdoft och måsar som sjunger likt sirener.
Inte vet jag men om det var en annan tid skulle jag nog gå till sjöss. Börja jaga den vita valen.
Nu ges inte många alternativ. Den vita valen är redan död.
Det som ges är dumheterna man gör på efterfest medan solen går upp och truismerna man vräker ur sig på uteserveringar. Det är favoritmisstagen som väntar på en bakom hörnet, men som plötsligt inte känns aktuella. Inte den här sommaren. Så jag ligger och gråter ner i kudden och säger att allt är sådär, sådär som det är.
