lördag 16 november 2013

Ni vet. Livet. Upp och ner. Tunga perioder. Lättare perioder. Alltid upp och ner.

Jag med mitt hjärta och alla nerver på utsidan. Han som sväljer och sväljer och sväljer. Vi har haft två jävligt tuffa år. Ekonomisk katastrof. Vänt varenda jävla krona. Försäkringskassan blåste mig på föräldrapenningen. Han blev varslad. Jag, utan jobb att gå tillbaka till efter föräldraledighet. Det ekonomiska har tärt oerhört.

Sen, han fick nytt jobb. Fortfarande vända varje öre som kom in. Men, jag fick också jobb. Tidsbegränsat, men en fot in. Det såg ljusare ut.
Och så kom allt ifatt. Vi hade hela tiden haft blicken i framtiden. På när vi tagit oss igenom all skit. Och någonstans hade vi tappat bort varandra. Och så började en period när vi försökte laga. Försökte hitta tillbaka. Hitta kärlek när det ju faktiskt hade blivit lite ljusare.

En lön hann jag få. En månad hann vi leva utan att vakna med magont tre veckor innan nästa lön kom in på kontot. En jävla månad.  Sen, varselvarning för honom. Och hela karusellen börjar om. Jag svär och svär och svär. Och gråter. Mest all tid går åt till att förbanna att det är så in i helvetes jävla orättvist. Och jag vet att i världen så står det massor av människor utan bostad. Värme. Mat. Vatten! Men jag är så jävla less på att det ska vara såhär. I perspektiv; ingenting emot vad andra går igenom. Ändå ett helt helvete.

Och så utanförskapet. Ensamheten. Att jag inte kommit in här. Att jag blivit utanför där. Det känns som jag tappat så många. När världen raserar vet jag inte var jag ska vända mig längre. Ingenting känns naturligt. Inget nummer i telefonboken känns självklart att slå när klumpen i magen känns så stor att andningen blir svår.

De senaste månaderna har varit så tunga att benen knappt bär mig. Jag gråter i bilen på väg till jobbet. På väg hem från jobbet. För hemma är jag mamma. Jag vill inte att Vilja ska tänka tillbaka och se en mamma som bara grät. Jag vill inte lägga mer press på honom. Han, min klippa. Min borg. Jag vill vara stark någon gång. Någon han kan luta sig på. För en gångs skull. Någon som är trygg.

Men nu är han i Stockholm. Hon sover. Och tårarna ser ingen ände. Alla känslor svallar över och inget lock ligger på ikväll. En storm. Här inne. Ständiga moln ovanför mitt huvud.