lördag 6 maj 2017

1,5 år. Utan dig. Jag har fortfarande inte hittat mig själv i detta. Jag skriver fortfarande brev till dig. Varje dag. Jag har skrivit hundratals brev. Och sedan lägger jag dom i små prydliga högar.
Går den någonsin över, Daniel? Ensamheten? Jag vet inte vem jag är längre. Känner inte den här personen som är jag. Alla är borta. Du. Hon. Dom. Alla ni som gjorde att jag visste var jag började och slutade.
Du togs ifrån mig från en dag till en annan. Hon drog sig undan självmant. Jag såg det inte ens först, och när jag förstod så försvann hon helt. Jag har inte ens orkat slåss för henne. Tänker att jag inte är värd henne ändå.

Jag vet inte om jag någonsin kommer lära mig det här livet utan er.
Jag vet inte ens om jag vill.

tisdag 25 april 2017

Den enda som bär skulden
Är jag

För ensamheten som krälar
Likt maskar under mitt skinn

Som brinner
Längs min hud

Vrider sig
Av
An
Av
An

Den enda som bär skulden är jag

Som flyttade
Lämnade
Försvann

Som inte orkade mer
När livet stod med
Utmaningar

Ni andra var väl bara kvar
Egentligen

måndag 27 februari 2017

Det kräksnöar
Och jag går med hjärtat utanpå kroppen

Radion spelar låt efter låt
Och allt jag tänker på är dig

Hur mår du? Vad gör du? Vad tänker du på? 

Jag skriver brev efter brev
Som blir liggandes
Obesvarade

Vill nå dig men jag vet inte hur
Hur har du tänkt att jag ska klara allt detta
Livet
Utan dig

Har du ens tänkt? Varför svarar du inte?

Jag kan inte det här utan dig
Livet
Det är för svårt

Svara mig. 

torsdag 19 februari 2015

du är den enda

Men vi pratar om drömmar
Om det som kunde blivit
Ältar i oändlighet

Jag har slitit ut orden
Om din doft
Men den sitter kvar medan du lämnar

Mitt hjärta längtar dig
Varje dag
Varje minut
Varje sekund
Ibland

Och ibland tänker jag inte på dig
Alls

lördag 17 januari 2015

Jag har försummat dig. Vet inte ens hur en börjar meningar längre. Hej? Nej. Telefonen ringer men jag svarar inte. Sms läggs på hög, på hög, på hög. Men jag läser inte. Jag vet vad du vill säga. Jag vet allt redan. Därför blundar jag vidare och låtsas inte om. Evighets evighet. Jag vet hur din röst låter. Hur långsam den blir. Grötig. Hur den liksom verkar sitta fast i halsen, och kommer ut som små uppstötningar. Jag vet hur du låter. Och jag vet vad du vill säga. Hur gör en ett avslut? Hejdå? Nej, var snäll och gå.

lördag 16 november 2013

Ni vet. Livet. Upp och ner. Tunga perioder. Lättare perioder. Alltid upp och ner.

Jag med mitt hjärta och alla nerver på utsidan. Han som sväljer och sväljer och sväljer. Vi har haft två jävligt tuffa år. Ekonomisk katastrof. Vänt varenda jävla krona. Försäkringskassan blåste mig på föräldrapenningen. Han blev varslad. Jag, utan jobb att gå tillbaka till efter föräldraledighet. Det ekonomiska har tärt oerhört.

Sen, han fick nytt jobb. Fortfarande vända varje öre som kom in. Men, jag fick också jobb. Tidsbegränsat, men en fot in. Det såg ljusare ut.
Och så kom allt ifatt. Vi hade hela tiden haft blicken i framtiden. På när vi tagit oss igenom all skit. Och någonstans hade vi tappat bort varandra. Och så började en period när vi försökte laga. Försökte hitta tillbaka. Hitta kärlek när det ju faktiskt hade blivit lite ljusare.

En lön hann jag få. En månad hann vi leva utan att vakna med magont tre veckor innan nästa lön kom in på kontot. En jävla månad.  Sen, varselvarning för honom. Och hela karusellen börjar om. Jag svär och svär och svär. Och gråter. Mest all tid går åt till att förbanna att det är så in i helvetes jävla orättvist. Och jag vet att i världen så står det massor av människor utan bostad. Värme. Mat. Vatten! Men jag är så jävla less på att det ska vara såhär. I perspektiv; ingenting emot vad andra går igenom. Ändå ett helt helvete.

Och så utanförskapet. Ensamheten. Att jag inte kommit in här. Att jag blivit utanför där. Det känns som jag tappat så många. När världen raserar vet jag inte var jag ska vända mig längre. Ingenting känns naturligt. Inget nummer i telefonboken känns självklart att slå när klumpen i magen känns så stor att andningen blir svår.

De senaste månaderna har varit så tunga att benen knappt bär mig. Jag gråter i bilen på väg till jobbet. På väg hem från jobbet. För hemma är jag mamma. Jag vill inte att Vilja ska tänka tillbaka och se en mamma som bara grät. Jag vill inte lägga mer press på honom. Han, min klippa. Min borg. Jag vill vara stark någon gång. Någon han kan luta sig på. För en gångs skull. Någon som är trygg.

Men nu är han i Stockholm. Hon sover. Och tårarna ser ingen ände. Alla känslor svallar över och inget lock ligger på ikväll. En storm. Här inne. Ständiga moln ovanför mitt huvud.

lördag 12 januari 2013

Ikväll fick jag nya minnen att spara på. Hur han såg på min dotter. Hur han sa att hon var den finaste.

Jag upptäckte att jag glömt hur han ser ut när han funderar. Hur hans blick vänder sig inåt. Hur hans hår faller fram när han rör sig.
Men det är samma ögon där. Samma skratt och samma glitter som jag alltid tyckt så mycket om. Det är så märkligt, hur vissa personer etsar sig fast i hjärtat, ligger där och gror trots år emellan, alltid närvarande och frånvarande på samma gång.
Ikväll fick jag vara nära igen. Höra historierna, se skratten, känna tryggheten. Tryggheten i att veta att han är samma. Han kommer alltid vara samma.
Och jag kommer alltid ha honom så nära hjärtat att det brister om något händer honom. Jag kommer alltid anse honom som en av mina närmaste, oavsett.

Min fina, fina vän. Min mumin.