måndag 27 december 2010

ibland lyckas även andra

Borlänge slog sönder min ena framtand igår. Med en ölflaska. Och en tandsköterska gav mig fina råd på hotellets toalett. Läxa; gå inte ut på hotellet nykter, en annandag. Aldrig.

onsdag 22 december 2010

tisdag 21 december 2010

han vet hur det ligger till

- Och förresten, jag har ALLTID rätt. Bara så du vet det, säger jag
- Ja, men det är ju helt perfekt, för jag har nämligen ALLTID fel, svarar han

Han är inte piskad, inte tvingad att säga så, men han vet hur det ligger till. Bästa Kapten.

söndag 19 december 2010

flickan som gud glömde

Okey. Som vi redan konstaterat sedan innan är min intelligensnivå relativt låg. Både här och här visar jag prov på det. Idag hände det igen.

Jag skulle tvätta. Till historien hör att jag är livrädd för tvättstugan. Eller, den är ganska lugn, men källaren. Gah. Jag hatar den. Varenda gång jag ska gå ner där kör jag nyckelknippan i handen så att nycklarna spretar ut mellan fingrarna, ifall det skulle komma någon och överfalla mig, så jag liksom kan göra gärningsmannen lite skada. Kan vara bra om jag behöver peka ut honom efter överfallet, liksom. "Ja.. Det är nog han med ett återstående öga och en jävla massa ärr i fejjan. Mh, jag är hundra procent säker på att det är han." Typ.

Anyway, idag när jag kom ner var det redan tvätt i maskinerna, men de var färdigtvättade. Lat som jag är orkar jag inte släpa upp min egen tvätt till lägenheten igen, utan tänker att "äsch, vafan, jag hänger upp tvätten istället, så jag kan köra mina maskiner". Och så blir det. Jag hänger upp min mansgrannes tvätt (det var en man, det var kalsonger i tvätten) och sen slänger jag in min egen. Kommer på att det är bra att skriva en liten lapp om att jag hängt upp hans tvätt och att jag hoppas att det var okey för honom liksom. Jag menar, hade någon okänd hängt min tvätt hade jag förmodligen behövt tvätta om allt, jag menar, det kan ju vara vilket äckel som helst. Jag som inte ens kan köpa varor i affären om de står längst fram på hyllorna "för att jag vill inte ha det någon har tittat på". Ja, ni ser. Well, jag skriver en lapp och när jag nästan är färdig hör jag fotsteg i korridoren. Pulsen ökar och jag undertecknar jävligt fort för att sedan fly. Vart flyr man? Inte ut till MONSTRET som förmodligen går där ute i alla fall. Nej, in i torkrummet, såklart. Det finns ingen lampa där heller, bör tilläggas. Jag hinner in innan personen i fråga kommer in i tvättstugan och när jag står där inne i becksvartet inser jag att fan, det är ju inte så jävla smart. Jag har precis skrivit en lapp om att jag hängt upp hans kläder här inne. Han lär ju komma.

Och javisst, som på beställning kommer han in i torkrummet. Vad gör jag? Jag står där inne, med nyckelknippan som tidigare beskrivits, och tänker att jag ska säga något för att inte skrämma livet ur pojkstackaren, och det som kommer ur min mun är "AKTA!" varpå han (såklart) blir skiträdd och typ snurrar femhundra varv runt och tänker sopa till mig, nyckelknippan i högsta hugg och lite karatemoves och sedan springer jag. Allt vad jag kan.


Han måste tro att jag är ett psyko nu. På riktigt. Men vad fan gör man? Nu vågar inte jag gå ner och hämta min tvätt ju. Hallå. Hjälp.

fredag 17 december 2010

när en Kapten och en Ros lever under samma tak

Ibland säger Kapten att jag är påfrestande. Då tar jag i allt vad jag kan och sjunger den här låten för honom. Då brukar han säga att jag är "väääldigt påfrestande" fast i en mycket mildare ton. Hurra för mig!

onsdag 15 december 2010

Våra barn kommer bli SÅ korkade.

För ungefär en och en halv månad sen ville Kapten att jag skulle klippa honom. Ja, visst. Fram med sax och maskin och så kör vi igång, tyckte jag.

Han står med ansiktet in mot spegeln och jag har rakat klart, dags för saxen.

- Lägg håret som du brukar nu då, så det blir rätt, säger jag
- Det har jag ju, svarar han
- Määäh, det har du ju inte! Du har väl aldrig benan åt det hållet?
- ...
- Vadåårå?
- Det är en spegel, älskling. Spegelvänt.
- Jaha..

Och nu ville han återigen att jag skulle fixa hans hår. Samma som vanligt, fram med sax och maskin.

- Är du vänsterhänt?, frågar han
- Nej, jag är så vitt jag vet högerhänt, meddelar jag
- ...
- MÄH! Det är ju fortfarande spegelvänt. Tok.
- ...
- HAHAHAHAHA! Du är SÅ korkad.
- Du har gjort samma sak.
- Ja, men du borde ha lärt dig av mina misstag. HAHA!

(Och nej, jag är inte rå. Det sa nämligen Askungen när jag berättade. Att Kapten var "så gullig och snäll", och sa bara lite lätt att äääälskling, det är spegelvänt, medan jag asgarvar och mobbas supermycket. Men så är det inte.)

ungefär så

Pete: And how do you take your coffee, Agent Cooper?
Cooper: Black as midnight on a moonless night.
Pete: Pret-ty black.

tisdag 14 december 2010

älskade jag kommer alltid vara en sådan som stormar.

älskade
jag kommer alltid vara en sådan som känner med vågorna
vindarna jordskreden innanför bröstet
jag kommer alltid vara en sådan
som skrattar hejdlöst tills luften tar slut
jag kan aldrig blomma längs väggarna
jag står med händerna utsträckta mot himlen mitt i rummet
och jag slår mig blodig mot asfalten
faller tiotusen meter innan
jag går sönder i en explosion som fyller en himmel
eller i alla fall en horisont
som ett stjärnfall fast det går bara att se om man
tittar riktigt noga om man vågar stanna
tills nästa dag om man vågar möta
tårarna och känner hur hjärtat slår
på riktigt

älskade
jag kommer alltid vara en sådan som stormar
en sådan som gråter tills allt tar slut
och bara då vet jag att jag har levt
och jag kommer aldrig rycka på axlarna åt livet
jag kommer leva på kanten vid smärtan
där allt är som allra vackrast
kanske vågar du inte orkar du inte
men se mig i ögonen stanna kvar och
jag ska leva lite lugnare
om du vill jag ska stanna upp och
reflektera mig i solskenet från dina ögon
om du lovar att inte släppa min hand
när jag skakar när jorden under dina fötter
känns sådär osäker
älskade stanna kvar vid min horisont
och jag ska visa dig en värld som
kanske gör ont ibland men
även asfalten betongen är vacker
när det skymmer

musik

söndag 12 december 2010

när man ler sig igenom bakfyllan.

Drack vin med Rödluvan igår. Precis som man ska. Och så tog vi massor av bilder. Precis som man ska.

Nu brinner det. Kan man säga. Skriver Rödluvan.





Och såhär snygga var vi alltså. Mycket bra.

tisdag 30 november 2010

Det handlar om att hålla ut. Att andas, och att hålla ut. Jag håller ut, jag försöker att hålla ut - allt vad jag kan. Andas. Hålla ut. Men det kryper i skinnet på mig och det stakar sig i hela min uppenbarelse. Andas. Hålla ut.


och jag bär den inom mig
jag bär en hel värld inom mig

söndag 31 oktober 2010

mon amour

- Hej. Vill du komma hit?, ringer han och frågar
- Hej. Mh. Fast jag är inte så snygg, svarar jag
- Inte jag heller.
- Fint, då kan vi vara fula ihop!
- Ja. Jag har kletat skokräm i ansiktet, påstår han
- Varför?
- Nej. Jag har inte det. Det var ett skämt.
- Okey. Ses snart då.
- Mh. Je t'aime.
- Je t'aime.

Vi har otroligt givande samtal, jag och Kapten. Otroligt. Och så bygger vi korthus och jag sjunger för honom. Och så ler han lite och så säger vi Je t'aime. Det är fan så bra.

måndag 18 oktober 2010

CC Sixshooter

På sjukhus får man inte ha ont.
På sjukhus ger dem en spruta efter spruta med mirakelmedicin. Och tanken slår en: jag skulle kunna stanna här. Slippa allt utanför som skär och sliter och river. Som jagar och härjar. För mirakelmedicin får allt det där att försvinna. Den är ett stort, myndigt finger som pekar ut genvägen. Att kunna ta bort alla de vassa hörnen i livet. Jag skulle kunna ge upp nu och säga: ge mig. Jag behöver. Ge mig en tablett för smärtan, en för sömnen, en för att vara lycklig, en för att vara lugn. En för att orka med, en för att slippa bry mig. Så tänker jag i det stora vita rummet. Låter mig själv sjunka i tanken. En liten stund.

Sedan trycker jag på knappen.
- Ni kan skicka hem mig nu, säger jag. Min sambo är sjuksköterska. Han kan kolla mig.

Jag ljuger alltid för läkare.

Och i taxin hem, med mirakelmedicin susande i öronen vet jag. Att jag vill ha det här livet och jag vill ha smärtan. Så länge det gör ont vet du att du fortfarande lever.

Kärlek, vänner.

söndag 17 oktober 2010

all the things you do

Kapten,

Tack för alla små saker du gör, varje dag, för min skull. Tack för att du sorterar godisbitarna, för att jag bara äter de rosa och gröna. Tack för att du går upp innan mig på morgonen och kokar kaffe. Tack för att du lägger handen på min panna och känner efter om jag har feber, fast du redan innan är säker på att jag inte har det. Tack för att du köper korsordstidningar när jag vill att vi ska vara pensionärer och helrör när jag vill att vi ska vara ungdomar. Tack för att du säger att jag är vacker när jag känner mig som värst.

Och mest tack, för att du står ut med mig. Trots alla tokigheter och alla snedsteg jag tar. Tack för att du alltid finns. Och är just Du.

söndag 10 oktober 2010

ett litet utdrag

brinner ut som en döende sol
ett avlägset minne numera berövat på färg
kärleken kommer för evigt och alltid att krossa mitt hjärta

soundtrack.

taktkänsla noll

Det här med att balansera. Det går inte så bra, jag är inte så duktig på det. Jag kliver utanför och trasslar till det ganska ofta.

- När sagan är slut och livet ska vara en dans på rosor, det är då man har den längsta vägen framför sig. Den som leder framåt, vidare. Tillsammans. Det är en dans på rosor men med jävligt svåra steg. Man måste bara lära sig stegen., skriver hon


Jag försöker. Inte i närheten av tillräckligt, men jag gjorde i alla fall ett litet försök.

onsdag 6 oktober 2010

lite skrapsår

Det är lite blurrigt och snurrigt och trassligt inuti nu. Höstigt, liksom. Det går över snart.

Musik.

tisdag 5 oktober 2010

femte oktober, igen



Grattis på födelsedagen, älskade fina unge.

tisdag 28 september 2010

frenesi

det rinner himmel över våra skuldror
och vi dansar i lövhögar som bildats
med miljontals färger
snurrar vi framåt

det är alltid en början
och aldrig ett slut
säger vi
och det flyter mark under våra ben


kom
kyss mina ögonlock

ta min hand
vila vårat universum
i din bröstkorg
och le


sluta aldrig le



och musik.

tisdag 21 september 2010

för väntan

och om jag går
förbi dig

lämnar dig där
med en tystnad

om dina sargade händer vrider sig
rådvilt jagad sårad

låt mig höra din röst
berätta om

vad som löper genom din kropp
och ditt inre
för din sinnesfrid och ro


låt mig få komma nära


och se dig förklara
med ord som röjer väg
för livet


*

skildrar vi någonsin
min vän

om den djupaste sorgen
om den stora saknaden

där dit ingen
någonsin når

där du ständigt bevarar
de tyngsta spår

som lämnat dig
stum och tyst

inför en ensamhet
begraven


alldeles alldeles nyss


*

hör vi våra röster sjunga
om längtans återfunna stig

får vi någonsin förklara
om hur vi griper efter livet

försöker bevara allt
som snart försvinner

med darrande händer

aldrig kommer åter

måndag 20 september 2010

om ångesten och sådär

- Du vet den där lite tryckande känslan vid halsgropen när ångesten tränger sig på?, säger han
- Jaa.. Inte riktigt, min sitter lite längre ner, tror jag, svarar jag
- Jaha. Ja, det är väl kanske individuellt, det också.
- Mmh.
- Den, i alla fall, är lite värre nu. Den senaste veckan har det varit lite värre.
- Mmh.
- Men det blir bättre, konstaterar han

Det är klart att det blir bättre med satanshelvetesjävlar vad jag hatar att känna mig så hjälplös och utan funktion, tänker jag. Jag vill ju att han ska må bra. Jag vill hålla om och tränga undan den där jävla ångestklumpen som placerat sig i honom och fångar in honom i någon jävla kokong och gör honom helt onåbar för mig. Jag vill att han ska vara glad och flamsig och rolig och skratta så som han brukar göra när inte den där slemmiga äckliga ångesten flätar in sig i honom.

- Jag mår inte heller bra när inte du gör det. Det smittar, säger jag
- Ha. Vilken jävla sjukdom. Precis som din förkylning!

Sen så skrattade vi faktiskt lite. Mer äkta än vad vi gjort den senaste veckan. Det var fint. Jag tycker om hans äkta skratt. När skrattet når ögonen och det glittrar sådär som det ska göra.

- Jag ska få ett får, säger jag sen
- Jaså? Från?
- Gotland.
- Jaha. Av?
- Rafiki. Han ska ta med ett hem till mig när han jobbat färdigt.
- Fint.
- Vet du vad den ska heta?
- Vadå?
- Gert!
- Det är väl för helvete inget namn på ett får?
- Varför säger alla så? Det är det visst, tjurar jag



- Förresten kan man låtsas att det är en get, och då är Gert alldeles perfekt!
- Okeydå. Det får väl gå..

Så får det alltså bli. Gert. Det blir fint. Han ska bli homosexuell, också.


måndag 6 september 2010

det var inte såhär det skulle bli

Salta tårar blandas med
livets röda vatten
och det svider i sprickorna
på mina läppar

Hur kan ett liv släckas
så fort
och hur kan ett liv
bara försvinna

Vi skulle ju dela livet
du och jag
vi hade ju så många år
kvar

Världen utanför känns
så långt borta
och det värker i min kropp
Jag tror att min bröstkorg
är på väg att sprängas

Vi skulle ju dela livet
du och jag

Sjutton månader
och
sexton dagar

Det var vad vi fick

Vi som ju skulle dela livet
du
och
jag.


söndag 5 september 2010

vår sista natt

Hennes lugna andhämtning
mot min kropp
min bröstkorg är för trång
och mina ögon orkar inte
gråta mer

Hennes blotta uppenbarelse
är mitt eget universum
och min kärlek till henne är
större än något annat
jag vet

Jag tror att jag älskar
för mycket
men jag kan inte hjälpa
att hon blev mitt liv
Vi var bara menade för varandra

Och nu, med hennes andetag
mot min hud
delar vi den sista natten
någonsin
tillsammans



Jag kommer alltid älska dig, min vackra flicka.


onsdag 18 augusti 2010

sommarpärlor















det är för andetagen

Det är för andetagen,
som vi möts i natten
Tryggheten i dina fingertoppar,
gör mig barnslig

Och vi smaksätter varandras kroppar,
med drömmar om en kärlek
Du smakar lika ren,
som årets första snö

Du ser på mig som om jag vore,
vacker ur alla vinklar
Och fast jag vet att det inte är sant,
tillåter jag mig tro för en stund

Tro när du smeker mina millimeter,
tro när du säger att du aldrig
Och klockan har stannat för vår skull inatt,
den ler mot våra siluetter i mörkret

Din tyngd ovanpå,
och jag kanske är jag kär
I årets första snö,
och
i väggarna som håller oss inne

vackraste Kapten

måndag 2 augusti 2010

vi går numer under benämningen "herr och fru friluftsliv"

Bröllop i LasVegas-stuk eller inte, vi kan vara ganska mycket pensionärer också, Kapten och jag. Igår var vi ute i skogen ett par timmar för att testa svamplyckan. Vi hittade några stycken, och kände oss väldigt taggade på att testa idag igen. Trotsade vädergudarna i gummistövlar och regnkappor och hittade ännu mer svamp. Ja, och så tittade vi på vacker natur också, Skrôle Hie. Där har jag aldrig varit innan, så det var helt klart en upplevelse.

Glada i hågen gick vi hem och lagade middag och tände levande ljus. Och sen kom vi på det ultimata - kvällsfiske! På med gummistövlarna igen, och iväg. Tömma båten på vatten och ro ut. Många bottennapp och inte en endaste fisk senare bestämde vi oss för att cykla hemåt. Längs grusvägen som jag cyklat på i hela mitt liv låg en förbannat tät dimma, och jag som är rädd både för dimma och mörker kände mig inte alltför kaxig där på min cykel. Men vi kom hem hela och hållna och väldigt nöjda. Med eller utan fisk.

Kapten säger att han ska drömma om kantareller och gäddor inatt. Jag tycker att han kan drömma om att han får hem allting till oss så vi kan äta det på onsdag när jag slutar jobba. Drömma kan man ju alltid, liksom.


Vi såg inga späckhuggare heller, förresten. Vilken tur!

som i kärlek

som i kärlek
höll jag någons hand
kallt och hårt från en utpost
under ett hägn av gråa regn

som ett ärr
i tiden och navet
skavde jag längs kontinenter
och älskandes fria gränser

det ekar ännu
där jag trampat i lust
som en tromb över fälten
och längtans öde barrikader

jag ville tro
att jag sått i godo
så varför bär då inga frukter
mitt namn eller din arom

som i kärlek
slet en orolig vind
när jag höll någons hand
under ett hav av släckta himlar

söndag 1 augusti 2010

det blåser i mitt rum

det blåser i mitt rum
av
svalor från härden
fläktar
ditt namn
på darrande ögonlock
och jag,
jag gifter mig
hastigt och lustigt
i en kyrka
mitt i öknen
till ett
grekiskt poem

det blåser i mitt rum
i ditt rum
och
hur ljuvligt
brisar förråder
slutna ögon
vet varken ungdom
ålderdom,
eller trolldom

när det drar
i tomma rum

lördag 31 juli 2010

även sjömän måste älskas

min pojk är sjöman

och stoltare
kunde ingen vara

vackraste

trots djupare veck,
anletets skattgömmor
och stickade,
varma ullmössor
på många
trasiga kvinnors
krokar


älskas han

för sin enkelhet,
av salta sprickor i underläppen
och
brustna blodkärl
i blicken

På så sätt
är min pojk sjöman

att han
gifte sig med en vindpust,
för sin gemena ensamhet


på stora böljan blå

lördag 24 juli 2010

när jag avskyr dig som mest - dd

jag längtar efter din röst i mina hörselgångar,
efter ord ifrån en vän
en ström av poesi
att skölja bort ensamheten,
jag längtar efter dina ögon försjunkna i mina,
sådär som bara förtrollade kan
då tiden tycks hoppa över sig själv
dagdrömmandes någonannanstans

jag längtar efter magnetism om natten,
då våra kroppar möts i en
och du säger inget i världen kunde dra dig
ut ur min varma säng,
jag längtar efter din tomma ryggtavla
mitt eget vita ark
efter fingertoppas vandring
på outforskad mark

jag längtar efter din morgonandedräkt,
efter ditt hjärtas fjärilsslag
efter konst som jag kan känna
när sakta natten blir till dag,
jag längtar efter dina händers fasta tag runt höften
efter åtrå som lämnar blåmärken
som jag kan räkna till sommarregn mot fönstret
försvinna bortom utsikten

jag längtar efter bråk med dig om tv-dosan
om kaffesump på diskbänken
och om äppelskrutt på soffbord
om hörnorna med smutstvätten,
jag längtar efter cocopops i köksskåp
och en uppfälld toasits
efter din mun i min nacke
när jag avskyr dig som mest




(du vet var jag bor)

desert dust

det var mitt fel,
det som hände

du vet,
hur jag lät dig bryta ner fasader som om
inget kunde gå sönder på riktigt..

nu blir staden aldrig densamma,
ruinerna sveper förbi

och jag springer fortare

och om du trodde att du kände mig,
var det bara min hud under dina fingrar.
som en svettig lögn,
halkade du in i mig den natten

med
nya ord nerpressade i bakfickan,
jag ville verkligen förstå
jag gör det aldrig

andas ut,
om du verkligen vill veta sanningen,
var jag din hela tiden.

men du höll min hand,
och det var sista gången
för jag vet hur avslut bränner.
sedan du släppte taget har mina armar
skakat under kökskranen

torsdag 22 juli 2010

regn

mot min panna
droppar havet
övergivet

vem är det som ler och gråter?

jag tvår mig
renar vattnet
någon samlat naken
i kupade händer

jag känner inte dig
du som berör mig

men jag känner
dropparna
stänks mot mitt ansikte

onsdag 21 juli 2010

jag har kastat
gjort mig av med det mesta
och har inte många ord kvar
men jag överger dom inte
lämnar inte bort dom till någon


tisdag 20 juli 2010

min lycka



annat i tankarna

jag råkade
snudda vid dig
en natt för länge sedan
och vad jag minns
hade du druckit för mycket
och var ledsen över att du glömt bort namnet
på den som sytt den här världen
jag tror inte jag var ute efter
att trösta dig
jag hade annat i tankarna
men jag sa att någonstans måste
nålen ligga kvar
och varje gång vinden skakar tag i marken
kan du se den här nålen kastas upp i luften
och slå ned
som en hisnande kort bländande blixt
flera mil bort härifrån


söndag 11 juli 2010

ändrade planer och varmt som fan

Okey. Såhär. Min bil står i Ulricehamn. Det var inte planerat. Långt ifrån planerat. Men jag har fått åka bärgningsbil i alla fall, och det kanske är en bra erfarenhet, vad vet jag. Vi kom hem ifrån Göteborg nästintill hela. Jag har samlat på mig en hög nya blåmärken, men det är som det ska vara. Nattklubbschefen var snäll i fredags, banditerna var snälla hela helgen, och jag är glad över att jag fick träffa Rafiki igen. Så, trots att bilen är paj och står i fel stad på en dum verkstad så är jag nöjd. Jättenöjd.

Jag återkommer en annan dag. En bättre dag. Nu måste jag sova, för imorgon ska jag jobba. Minsann!


torsdag 8 juli 2010

packning pågår

Imorgon far vi. Tidigt, tydligen. Kapten hävdar att man måste lämna big city klockan halv åtta på morgonen för att hinna fram till elva-kaffet. (eller elva-ölen, om man så vill.) Jag hävdar bestämt motsatsen. Kapten hävdar ännu mer bestämt att jag inte får köra. Haha.

I alla fall håller jag på att packa nu. Det är ganska tråkigt. Jag vet inte riktigt vad jag ska ha med mig. Väskan är redan full, men jag är långt ifrån nöjd. Det brukar vara så. Och ändå ska packning av saker föreställa den roliga biten. Att packa upp är ännu värre.

Karamellen känner sig övergiven. Kapten och jag far till Göteborg, Peter Pan är i Bulgarien och då återstår bara myggan. Hon kallas så för att hon är så satans jobbig. En energisugare. Hon är mest med för att vi inte blir av med henne. Precis som en mygga.


Nu ska jag duscha, och fundera på vad som mer behövs i väskan. Hjälp mig!


onsdag 7 juli 2010

arbetslösa konstnärer

Arbetslösa konstnärer funderar över om deras livsval härdar eller förgör dem men har druckit för mycket vin för att kunna avgöra. Arbetslösa konstnärer kan i stunden bara avgöra att de måste kissa.

Arbetslösa konstnärer vill egentligen vara levande legender men kan även tänka sig att bara vara legender. Problemet är att Arbetslösa konstnärer för närvarande bara är levande.


söndag 4 juli 2010

fint som snus, igen

- Tänk att vi ska bli äkta makar, du och jag, säger han
- Mm..
- Fint!
- Fint som snus.

Och så glittrar det sådär fint när han ler efteråt.


värme och bebisprat

Okey. Det är tokvarmt utomhus. Man får inte sitta inne när det är såhär bra väder, men jag smäller fan av snart. Jag har minsann fått färg också, efter att jag och Kapten legat ute i stugan och plaskat. Vattnet är himlahimla varmt nu.

- Hur många barn ska vi ha? Ett, två? frågar han
- Max två, svarar jag
- Men Kapten! Du ska ju aldrig ha barn har du ju sagt? utbrister Karamellen
- Nej, det skulle jag inte heller, svarar han helt sonika, men sen kom ju det här tokiga fruntimmret in i mitt liv.


Fint som snus!


lördag 26 juni 2010

när klockan slog fyra och solen redan gått upp

- Det är så lätt hänt att man sliter ut varandra. Längtan, det är svaret. Om man får längta, så sliter man inte ut varandra, säger han

Sen är ju bara frågan hur länge man ska längta, och efter vad.

- Jag vill ju att det ska hålla, viskar han sen
- Vilket är det som ska hålla? undrar jag
- Vi. Jag vill att vi ska hålla.


Och det vill jag också. Jag vill att vi ska hålla jättejättelänge. Och lite till.


torsdag 24 juni 2010

om fem år eller sexton dagar

- Hur många år är det nu? frågar han
- Fem, svarar jag
- Ja. Fem år går snabbt.
- Ja.
- Vi gifter oss då. Om fem år.
- Då blev det helt plötsligt långt, säger jag. Kan vi inte ta det om ett år? Eller ett halvår? Eller.. Ett kvartal?
- Jo.
- Vi förlovar oss i Göteborg va? På spelningen?
- Ja. Det gör vi.


tisdag 22 juni 2010

fler timmar per dygn, tack.

- Om jag kunde så skulle jag vara här oftare, säger jag
- Ha, ja. Det går ju knappt, svarar han

Men så är det. Fanns det fler timmar på varje dygn skulle jag absolut tillbringa dessa i Kaptens kök. Man kan inte ha en bättre vän än honom, han har allt. Eller, är allt, snarare. Kock, bagare, trubadur och vinpimplare - i ett! Helt fantastiskt.


söndag 20 juni 2010

han som säger att änglarna dansar på våra skuldror

Det var nog för ungefär en vecka sen. Ungefär då dök den där lustiga känslan upp. Jag kan inte riktigt sätta ord på det, och jag vet inte riktigt vad det betyder, men det känns helt okey.

Han strök bort en hårslinga ur min panna och log sådär glittrande.

- Det är så fint, sa han
- Vad är det som är fint? undrade jag
- Det är så fint att du är här.
- Jag är alltid här.
- Jag vet. Det är fint.

Och så pussade han mig i pannan. Och jag fick luta mitt tunga huvud mot hans axel hela kvällen. Och resten av veckan var det precis som om jag skulle lära mig att gå. Det går fortfarande ganska vingligt, men han stöttar upp och hjälper till. Att sätta ena foten framför den andra.

- Är det din flickvän, frågar hon och pekar på mig
- Nej, det är en väldigt nära vän, svarar han och ler

Och just där, har jag aldrig någonsin varit lyckligare över att vara någons nära vän. Väldigt nära vän, till och med. Och jag är så glad att det är just honom jag är nära vän med. Och att det är just han som lär mig att gå. Att det är just han, som gör allt det där med mig, tilsammans med mig, och för mig.


Min soulmate.


måndag 14 juni 2010

ett samtal om kärlek

Återigen tar Adrian mitt hjärta och virar det kring sitt lillfinger. Stenhårt.


Adrian kryper upp i mitt knä och vill viska en hemlighet i mitt öra.
Jag lutar mig fram och han lägger sina späda armar runt min hals.

- Jag är kär i Tindra, viskar han.
- Är du? Men du var ju kär i Maja igår, viskar jag tillbaka.
- Ja, men nu är jag kär i Tindra istället.
- Varför är du kär i henne då?
- För att ingen annan är kär i henne. Någon måste ju vara kär i henne.

Tänk om det där med kärlek var så enkelt.
Jag hoppas att han får leva i den villfarelsen länge, länge.


Det lilla vackra livet.


söndag 13 juni 2010

whiskeykväll och twin peaks

Har haft en underbar dag tillsammans med Kapten. Vi lagade supergod mat och intog ryggläge framför Twin Peaks. Den mest skruvade serien någonsin, förmodligen.. Men ändå. Perfekt tillbringad söndag. Whiskeykvällen var också lyckad. Jag vann tävlingen, förresten. Mh, jag är stålkvinnan! Hahaa..


Imorgon är det klippning och tatuering som gäller. Great!



Supersnygga masker hittade vi. Minsann!



fredag 11 juni 2010

Kaptenskväll

Var hos Kapten ikväll. Vi drack vin. Och öl. Och så gick vi till Tokyo och drack ännu mera öl. Jag pratade om whiskeyn han måste lära sig att dricka.

- Okey. Lördag. Vi kör, sa han. Så håller du truten om din jäkla whiskey.

Så nu ska vi dricka whiskey på lördag. Och se vem som super vem under bordet. Han säger att jag inte har en chans. Jag hävdar fortfarande att det är jag som super ner honom.


Förresten har jag fått mitt smeknamn nu, Rosen. Så det så.

- Godnatt Kapten, säger jag
- Godnatt Rosen, säger han
- Rosen?
- Ja. Det blir bra. En ros och en Kapten hör liksom ihop på något sätt.

Och det gör vi ju.

- Det är det, eller Hjärtat, säger han sen

Så, Rosen får det bli. Minsann!


torsdag 10 juni 2010

att hitta hem

Vi ramlar in i famnar
och kysser nötta läppar
och dricker för mycket
och går för långt

Vi dansar barfota på
regnvåta ängar
under midsommarnätter

Vi blåser orkaner
och stormar
och virvlar
och glömmer bort

att andas


Och vi tänker oss för
men alltid för sent
och vi trevar fram
men alltid för klumpigt

Vi vaknar upp i främmande
sängar bland främmande
lakan med främmande
människor

och vi skrämmer oss själva
när vi ser tomglas och kanyler
men ändå


Ändå, faller vi alltid tillbaka.

In i famnar
och
möter nötta läppar
med våra egna sönderbitna

och vi sliter upp
och trasslar in
oss själva
i deras trasiga liv
med deras söndersprängda
hjärtan

Vi lurar oss själva
att vi inte är vilse
vi vet var vi är
vi vet var vi varit

vi vet bara inte
vart vi är på väg

så vi fortsätter springa
i hopp om att någon dag
slippa det rusande
skenande blodet
som hejar på någonstans
i bottnen

som skriker åt oss
att hitta hem.


tisdag 8 juni 2010

en vanlig man

allt är som det brukar - på TV berättar de om
allt som hänt men inte om oss och på gården
sparkas bollar mot planket och någon skrattar
i trappan men bara lågt för att inte störa

något har gått sönder
något annat blivit helt

innan vi somnar i natt har vi sett på oss själva
i badrumsspeglarna och undrat om det synts

att allting är annorlunda


i poetens ord som fastnar för alltid

Jag har tappat mina ord. Det är hans fel. Han gjorde att jag drunknade och tappade mina ord. Jag har drunknat i poetens ord som fastnar för alltid.


Rafiki har åkt hem. Och nu är jag ensam igen. På riktigt, liksom. För innan när jag blev ensam, precis när han åkt, så fick jag ett sms bara minuten efter där Karamellen gjorde den välkända "hej, vill du komma på kaffe?" som egentligen betyder "hej, vill du ta mitt barn en stund? Jag orkar inte."

Så jag gick dit. Och Karamellen bjöd på kaffe, efter att hon lämpat över Äpplet på mig. Och så kom Kaptenen, och Karamellen smet. Hon behövde minsann gå och sola. Så jag och Kaptenen intog soffan med lilla Äpplet emellan oss. Som en familj, nästan. Vi satt och tittade på varandra, och lilla Äpplet en stund.

- Det får vänta några år, säger han
- Jag är dålig på att vänta, svarar jag

Och så ler han sådär. Och min kropp slappnar av. Jag tycker om Kapten. När han kliver in i rummet så är det som ett lugn som bara placerar sig. Överallt. I min själ, och i hela min uppenbarelse. Jag är sällan lugn. Kapten är bra för mig.




Och nu är jag hemma igen, i bäddsoffan. Försöker andas in, för att se om doften av honom sitter i min huvudkudde, men allergin gör att jag inte känner någonting. Det är synd. Jag hade velat ha kvar hans doft i mina lakan.


And I hope that I don't fall in love with you.


Blogrape - Rafiki

Mitt minne sviker mig. Inte i mitt huvud.
Jag minns dig perfekt när du inte är här.
Men mina fingertoppar minns inte känslan av din hud.
Mina läppar glömmer smaken av din nacke.
Mina kinder minns inte din hud vid ditt bröst.

Så jag smeker, kysser och håller dig tätt emot mig.
För att ta in dig i alla mina sinnen
Och aldrig aldrig glömma känslan av dig om natten

söndag 6 juni 2010

portvin och öl

Har varit nere på Tokyo och druckit öl nu. Fick sällskap av Nisse också. Kapten, Nisse och jag. Vi pratade tunga ämnen idag, som man bör göra på söndagar. Döden och krig, och såntdär. Väldigt trevligt. Efteråt gick vi hem till Kapten och drack portvin ur snapsglas och folköl ur kaffekoppar. Finns verkligen sämre sätt att tillbringa söndagar på. Verkligen.


telefonsamtal från norge

Mumintrollet har rymt till Norge. Men han tänker på mig ändå.

- Vad gör du i Norge? frågar jag
- Aeh, lite allt möjligt. Nu har jag målat ett jättestort hus. Jag skulle måla det vitt, men jag vet i fan vad som hände. Det är turkost nu. Och då tänkte jag att nu måste jag ringa någon jag tycker om och berätta det.
- Och så ringde du mig? Vad gullig du är! Svarade inte dom andra tjugofem som du ringde först?
- Jag har faktiskt bara ringt dig, säger han


Söte.

- Jag är måsknullsexpert nu också, häver han ur sig. Jag vet exakt hur dom låter före, under och efter. Tror dom har en swingersklubb på ett av husen.


Mumin. Fan, vad underbar du är!


om hundratusen år.

- Visste du att månen flyttar sig fyra centimeter bort från jorden, varje år? säger han
- Gör den? svarar jag
- Ja. Så om några år har vi ingen måne. Sen blir det översvämning. När vi inte har någon måne.
- Va?
- Ja. Jag tror det i alla fall. Om hundratusen år, ungefär.


Vi pratar om helt vanliga saker när vi dricker vin i parker på söndagar. Ja.




parkhäng

Fantastisk dag.

Vaknade hos Kaptenen, igen. Det var inte planerat. Väldigt oplanerat, faktiskt. Jag skulle bara vila ögonen lite, och råkade somna. Med kläder och allt! Det blev en blöt kväll igår. Jag blev jättefull. Verkligen jääääättefull. Minns när jag tog den tjugoandra shoten. Det var ungefär där det spårade ur. Men idag är jag pigg som en lärka.

Solen lyste så vackert och jag hittade en flaska vin i Kaptenens kök, så vi tog en filt och la oss under en ek och drack vin. Kunde omöjligt tillbringat förmiddagen bättre. Nu är det visst tennis på tv så Kapten åkte till sin far och skulle kolla på det. Sen ska vi dricka öl på Tokyo. Nästa vecka blir det rehab. Som fan!







lördag 5 juni 2010

ungefär sådär

Den här är det som gäller just nu. Faktiskt.

21årskrisen.

Välkommen. Jag krisar. Tror att jag är arton igen, och dricker på tok för mycket alkohol. Nu ska jag i alla fall jobba några timmar, och leka vuxen. Ikväll blir det shots. Och dansa på borden. Ja. Ungefär så. Så jävla bra.

Igår somnade jag förresten hos Kapten. Han säger att det är en bra relation vi har, han och jag. För om man inte ligger med varandra så slipper man tryckt stämning dagen därpå. Ja. Vi har det bra, jag och Kapten.


torsdag 3 juni 2010

Kapten krok och lyckan

Ikväll hämtar Kapten våra biljetter till Kris Kristofferson-konserten. Nu måste jag bara få någon att jobba för mig. Men det går nog. Nionde juli är välkommet nu. Faktiskt!


christel och adrian

Följande är stulet från Christels blogg. Jag tyckte det var himla fint. Barn är så kloka.

Vi är på väg hem, Adrian och jag, och han berättar om två av hans kompisar som alltid bråkar och är osams. De är precis som du och pappa, säger han.

Orden är som en sylvass pil som sätter sig rakt i hjärtat.

Och jag förklarar att även om vi bråkar och även om vi låter hårda när vi pratar så betyder det inte att vi inte tycker om varandra. Men för honom är det bara ord för vi visar honom inte dess innebörd. Så jag sätter mig på huk och ger honom en kram och säger att jag alltid kommer tycka om hans pappa för han har ju gett mig honom. Och han tittar på mig. Med stora, kloka ögon.

-Ja, jag är ju faktiskt väldigt fin, säger han.


Och det är han ju faktiskt.



Åh. Det regnar i mig nu. Fina, kloka A. Puss!


kidnappning och hjo

Jag kidnappade minsann den där Peter Pan igår, och åkte till Hjo. Där åt vi glass. Och gick på ett gammalt systembolag, såndär som man fortfarande tar nummerlapp, glor i glasmontrar och en skruttig gubbe bakom disken springer och hämtar det man ska ha. Ungefär. Och på väg från Hjo såg vi en bisonfarm. Och så köpte vi bisonkött. Svindyrt, och supergott. Allas vår egna Kapten tillagade köttet, och det tackade vi så väldigt för. Okey. Nu får bilderna tala.











tisdag 1 juni 2010

aldrig fucka upp

Okey. Såhär:
Idag slösade jag bort en timme utav mitt liv på det mest värdelösa jag någonsin gjort. På riktigt.



Vin-tisdag med Rödluvan idag. Mycket välbehövligt.

AF och försäkringskassan

Okey. Som tidigare konstaterat, (här), kan vi nog stryka intelligens ifrån min meritlista, men den här gången fattar jag ärligt talat fortfarande inte. Var nere på AF och härjade om några papper. Skriva på hit och dit, och jag fattar ingenting. Bara det gjorde att de skrattade åt mig. Sen kom följande samtal:

- Men alltså, om jag har typ feber en dag, måste jag skriva ett "S" här då? Även om jag inte skulle jobbat den dagen? Det står ju liksom att "S" betyder sjuk, säger jag
- Ja, men det skriver du ju bara i om du anmält dig sjuk till dom, säger han och pekar mot försäkringskassans lilla hörn
- Men vadå, menar du att jag är medlem där också?!, häver jag ur mig och det blir mer än lovligt tyst i rummet, innan alla bryter ut i årets asgarv.


Seriöst. Är alla med i försäkringskassan per automatik? Och i så fall, hur fan ska jag kunna veta det?

måndag 31 maj 2010

dagens citat;

So let me get this straight - Larry King is getting his 8th divorce, Elizabeth Taylor is possibly getting married for a 9th time, Britney Spears had a 55 hour marriage. Jesse James and Tiger Woods are screwing EVERYTHING, yet the idea of same-sex marriage is going to destroy the institution of marriage? Really? REALLY??

PP & öl

Har varit med Peter Pan och druckit öl på uteservering. Vi kom fram till att vi inte orkar med varandra. Vi skrattar liksom för mycket när vi umgås. Man kan få sånadär muskel, eller vad det kallas, i magen.. Om vi fortsätter, alltså. Icke bra. Men roligt hade vi. Och jag har flörtat mig in så vida pass hos personalen nu. Fantastico!

söndag 30 maj 2010

väldigt defekt, kanske

Han ligger här och sover i min bäddsoffa nu. Andas tungt och tryggt. Jag borde väcka honom snart, säga till honom att han borde gå hem. Hem till sin säng, till sitt liv, till sin flickvän. Men jag vill inte det, inte riktigt än. Hans trygga andetag ger mig lugn i själen, och han är så fin när han ligger där. Passar så bra in, liksom.
Och jag vill inte vara själv. Men han borde verkligen gå hem. Och jag borde verkligen väcka honom så han kan göra det. Jag vet hur mycket ovett han får annars. Men just nu är jag mer än lovligt egoistisk och tycker att hans flickvän som jag aldrig aldrig aldrig tänker nämna vid namn är en fjant som överhuvudtaget ser mig som ett hot. Vi har varit vänner i tusen år, nästan, och hade vi någonsin tyckt om varandra mer eller velat göra något annat än just vara vänner så hade vi haft våra chanser, om man säger så.
Så just nu skiter jag i henne, och tycker hon är allmänt dum i huvudet. Vilket jag alltid tycker, i och för sig. Men det är ju han som får betala priset. Det är han som får skäll och det är för honom jag ställer till det om jag inte väcker honom. Så jag ska väcka honom. Alldeles strax. Eller, ja. Precis efter alldeles strax, ungefär.


Han flätade mitt hår innan, målade världen på min ryggtavla, och pratade på om det där vi alltid pratar om. Trasigheten och alla våra defekter.

- Hur kan du vara singel, frågar han. Du är ju bara lite lätt defekt. Det är ju jag också, men jag har flickvän ändå, säger han

Vad svarar man på sånt? Jag är kanske inte bara lite lätt defekt. Jag är nog kanske ganska jävligt defekt. Och väldigt fel.

För alla.



Nu ska jag väcka honom. Snart. Några andetag till.


ikväll passar den bra, ja



Eller, alla kvällar kanske.

christel och samtal

- Du?
- Mmm.
- Hans doft sitter kvar i min kudde. Jag var inte beredd på det.
- Men det är fint när doften fastnar.
- Mmm. Lite kanske.
- Pratar vi framtid än?
- Nä.
- Vad vill du då?
- Just nu? Jag vill ha hans händer mot min kropp.
- Oj.
- Inte sex. Bara hans händer mot min kropp. Hud mot hud.


Liksom. Bara så.

om kvinnan i röda skor

Min vän ringde igen. Han hade sprungit på kvinnan i röda skor igen, fast den här gången var dom svarta. Skorna, alltså. Hon var lika vacker, med eller utan röda skor, tydligen.

- Jag försökte svepa henne, sa han. Men det lyckades inte.
- Fortsätt försök, sa jag. Men bli för allt i världen inte jobbig och efterhängsen! Ge bara inte upp, liksom.
- Hur ger man inte upp, utan att vara efterhängsen?
- Jag vet inte, jag är ganska dålig på det.
- Jag vet.

Sen pratade han om hur vackert Spanien var, igen. Och tyckte att nu, nu är det väl ändå dags för dig att komma hit?

- Du kan väl bara komma hit, sa han. Så kan vi gå på stranden och hålla hand och se på solnedgångar och vara lyckliga.
- Hur skulle det se ut, om hon i röda skor kom och såg det?, frågade jag
- Det förstås.. Vi får göra det i smyg. På hemliga stränder!
- Det låter som att min framtid är att vara din älskarinna, sa jag
- Ja, är inte det en alldeles perfekt och underbar framtid då?, frågade han stött.

Och jo, det är det väl förstås. Om det innefattar stränder och värme och solnedgångar och gärna en och annan drink. Då är det väl det, antar jag.

- Och han då, har du träffat honom något mer? Han som du pratade om, frågade han sen
- Ja, sa jag, han kom hit en sväng. Råkade köra fel. Cirkus fyrtio mil.

Han skrattade.

- Vi borde para ihop de där, honom och henne med de röda skorna, de verkar vara sånadär svåra typer, sa han
- Ja, så är det nog.
- Och så får vi vara älskare och älskarinna.
- Ja.

Sen konstaterade vi att man ska nog aldrig ge sig in i saker man inte klarar ut, även om man tror sig behöva en utmaning. Framförallt ska man inte utmana svårt blod. Inte om man själv har en alldeles för mörk själ.

- Kvinnan i röda skor har ett namn förresten, sa han. Vill du veta vad hon heter?
- Nej. Jag tycker det är tryggare utan namn. Då slipper man fästa sig så mycket, svarade jag
- Vi är samma, älskade, jag ville inte heller veta. Men hon sa det ändå. Nu är jag fast för alltid. Känns det som i alla fall.
- Det går över.
- Jag vet. Jag kom över dig, inte sant?
- Sant.
- Fast jag älskar dig fortfarande, du vet. Men på ett annat sätt. Ett mer moget sätt.
- Jag älskar dig också, det kommer jag alltid göra, sa jag. På mitt omogna och konstiga vis.
- Det är det jag älskar med dig. Ditt omogna och konstiga vis.


Sen sa vi adjö och vi hörs snart igen och ring när du vill och svep och bli svept. Så som vi alltid säger. Han ringer nog om ett par dagar igen, om det inte tar ett helt år. Det är antingen eller. Jag tycker om när han ringer. När han än ringer.


lördag 29 maj 2010


Okey. Lisa Olsson äger från och med nu mitt hjärta. Ta mig fan den snyggaste jag någonsin lagt mina ögon på. Herre-min-förbannade-Gud!


viam inveniam aut faciam

Rafiki ringde helt euforisk. Och på något sätt släppte lite av bitterheten. Bara lite, alltså. Men ändå. Det är alltid något. Han är fjorton och ett halvt idag, och jag är femton. Fan vad bra!


De har fest mittemot. Jag sitter här och dricker vin och avundas dom. Jag tänker aldrig mer bli sjuk. Aldrig mer, säger jag. Åtminstone inte på en helg. Trillar in sms efter sms om att jag ska komma dit och hit och där, för att nu jäääävlar är det party ikväll. Och jag får svara alla likadant, att jag är sjuk.

Never ever again, I say.

För visst är det väl lite katastrof när inte ens vinet smakar? Visst är det väl helt åt helvete när det knappt går ner? Ja. Det är det tamigfan. Och jag tänker aldrig mer bli sjuk!


kaospiloten

Fick sms från mitt älskade kaos.

- Kom till mig, skrev han
- Jag är sjuk, svarade jag
- Och jag älskar dig, skrev han


Åh, jag älskar dig också, vackra kaospilot!


Jag och mina tvångstankar

Jag har ganska många konstiga tvångstankar och fobier. Helt vanliga också, såklart, sådana som att inte gå på A-brunnar och ifall någon råkar ska man dunka personen i fråga tre gånger i ryggen, inte lägga nycklar på bordet för att det betyder otur - och ifall man råkar så slänger man dom i golvet för då renas de, osv.

Till de ovanligare hör utplockning utav diskmaskin, som är en jävla procedur - för att vara helt ärlig. Blir det inte rätt får man ställa tillbaka och börja om. Också packning av matkassar är en jobbig fråga, jag hatar om andra försöker packa. Ingen kan som jag kan, nämligen, och jag får ångest om det inte är hundra procent rätt. Här kommer också fobierna. Jag har lärt mig att skydda mig mot de flesta - med andra ord - jag undviker dessa helt. Bland annat kan jag inte köpa vissa varor. Jag tänker att folk tänker-grejen kör igång, och det går inte. Om jag inte har någon med mig. Eller har någon i telefon som jag kan förklara för varför jag köper just den där saken, liksom. Enbart för att de i kön och kassörskan ska höra, såklart.

Detta är inget som stör mig så mycket, det är nog mest folk i min omgivning som far illa av det, eller, det är nog fel ordval - men åtminstone tycker det är ganska konstigt och jobbigt. Nejnej, det här är alltså inget som jag tycker begränsar min vardag (trots att jag såklart är fullt medveten om att det gör det) utan nej, det jobbigaste är mina två största fobier. Späckhuggare (får kalla kårar bara av att skriva det, fan) och Dvärgar. (GAH!)

Späckhuggare undviker jag genom att inte bada. Helst inte alls. Om jag inte ser bottnen. Hav och insjöar är därför uteslutet. Jag kan gå i en stund, men sen kommer den smygande känslan av att snart, snaaaart kommer det en såndär svartvit jävel, och då måste jag upp ur vattnet, direkt - bums - omedelbart, annars får jag panik. Även pooler är svårt, då det är en pool som grundar hela min rädsla. Bara för att man är rik, behöver man inte kakla in en späckhuggare i botten av poolen, bara så ni vet.

Well, späckhuggare är jävligt läskiga, men värst är ändå dvärgar. Får rysningar och andningssvårigheter när jag ser dom, och självklart känns det dumt, och det är liksom inte meningen, men jag tycker dom är läskiga! Hade inte sett någon på länge och var ganska tillfreds med mitt liv. Satt på en brygga med Rafiki och råkade på något sätt glida in på den där dvärg-fobin. Han tipsade om citron. Ja, det var tydligen bra, sa han. Visa, fina Rafiki. Ja. Visst, inte tänkte väl jag mer på det.

Och så igår, när jag åkte hem från jobbet. TRO PÅ FAN att det kommer en såndär och knallar! Höll på att köra av vägen, ju! Helt jävla livsfarligt. Och inte hade jag någon citron i väskan, inte. Nejnej, det hade jag ju självklart inte tänkt på. Men imorgon när jag blir frisk, då är det i alla fall jag som går raka vägen till mataffären och köper minst ett dussin citroner och placerar ut på alla tänkbara platser. SÅ DET SÅ!


jag blev fel, T.M

det blev fel

och jag är inte en sådan
man behåller
jag är en inte sådan
som kan få dela någons puls på riktigt

jag vet inte hur man gör när man stannar

och mina vener
fylldes av splitter
alla röster och löften
kyssar och låtsasord

nu leker jag i det röda på marken

alla nätter
jag hatar att älska
gör mig genomskinlig
alkoholen destillerar mina hålrum

det är fragmentenen
folk minns
det glansiga hala leendet
och det vassa hjärtat

men det blev fel
för jag räddast av alla i världen

det blev fel
och alla ser

att jag är inte en sådan man behåller
jag är inte en sådan

som finns på riktigt.

fredag 28 maj 2010

askungen igen

Dog precis asgarvs-döden.

Somnade ijämte den lilla febriga, och helt plötsligt knackade hon mig på axeln, så jag vände mig såklart om. Och så säger hon ingenting.

- Ville du säga något? frågar jag.
- Ja, jag vill i alla fall inte ha fiskbullar! säger hon och riktigt spänner ögonen i mig. Sen vänder hon sig om och somnar igen.

Feberyra i mitt hjärta! Vet inte riktigt vart jag ska ta vägen nu, haha.



blogrape - askungen

D ligger i feberkoma. Jag baddar pannan med sval handduk. Hon ser så liten ut. Som en trasdocka. Vackra lilla trasiga docka.


torsdag 27 maj 2010

j.



sms

"Nu." var det enda som behövdes skrivas till Askungen. Hon förstår direkt. Och så ringde hon, direkt.

- Håll i dig!, säger hon
- Jag gör det, men jag har feber, svarar jag
- Vill du att jag kommer?
- Nej.
- Okey, då lyssnar jag istället.


Och så lyssnade hon. Mest på mina andetag, jag har ingenting att säga och mellan oss behövs inga ord. Vi förstår ändå.


Jag har feber. Och så regnar det i mitt bröst.


onsdag 26 maj 2010

"hör pianot från fönstret där nån spelar för en sol
som aldrig vill gå ner bakom brinnande tak
det är tomt i den här stan, alla har åkt nånstans
lämnat oss ensamma här, det är bara du och jag
lägg det där åt sidan och se på mej nu
du var en skönhet när vi träffades men du är ännu vackrare nu"

solnedgång och farväl

Vi gick ner till sjön innan, Askungen och jag. Solen höll på och gå ner, och vi satt där. Och tittade.

- Jag håller på att tappa fotfästet, säger jag. Jag har svindel, och jag vet inte vad jag ska göra.
- Håll i dig!, svarar hon.
- Jag försöker.
- Jag vet. Det gör man ibland. Tappar fotfästet alltså. Då gäller det bara att hålla i sig så gott det går.
- När det inte går längre då?, frågar jag.
- Då faller man.

Vi sitter tysta och håller handen, Askungen och jag. Hon håller hårt och jag vet att snart, snart kommer det.

- Jag flyttar snart.
- Jag vet, svarar jag.

Där kom det. Jag visste det. Och jag vill inte tänka på det.

- Etthundraåtta mil.
- Jag vet.

Och så sitter vi tysta igen. Jag vill inte tänka på att Askungen far iväg igen, jag vill inte att hon ska flytta etthundraåtta mil ifrån mig. Jag vill inte.

- Vet du, säger hon. När jag har flyttat, och du tappar fotfästet, då kan du komma till mig.
- Ja, svarar jag.

Fast vi vet båda två att det inte kommer hända. Innan hon flyttade tillbaka sågs vi två gånger på fyra år. För jag åker inte dit upp. Det går inte. Hon vet det.

- Du kommer inte komma, säger hon sen.
- Nej, jag vet.
- Men om du behöver, och om du vill, så får du. Det vet du.
- Ja.

Hon kramar min hand, och det ligger något så självklart över ikväll. Sen gråter vi lite, och kramas och talar om för varandra hur mycket vi älskar varandra, och säger att det, det ska vi i alla fall aldrig sluta göra, etthundraåtta mil emellan eller inte. Vi ska alltid älska varandra.

- Och om du inte bara tappar fästet lite, utan faller. Då faller vi ihop, säger hon.
- Ja, svarar jag. Det är klart vi gör. Det har vi alltid gjort.
- Ja. Alltid tillsammans.
- Ja.

Sen gick solen ner helt och vi reste oss samtidigt utan att säga något, precis som vi alltid gör. Hand i hand. Och jag tänkte på det där med pussel. Hon är min pusselbit. Vad skulle jag göra utan min Askunge?

- Du är min bättre hälft, säger hon.
- Jag tänkte precis säga att du är min pusselbit, säger jag.
- Det är nästan samma sak.
- Ja.
- Vi hörs då, säger hon sen.
- Det är klart, svarar jag.

Sen kindpussas vi som vanligt och går åt varsitt håll. Hon går för långt, och jag blir kvar här. Men det gör ingenting, för hur det än är och hur många mil det än är emellan oss kommer hon alltid att vara mitt pussel och vi kommer alltid att vara varandras bättre hälft.


Min vackra Askunge.


och i din luft håller jag andan

barfotabarn,
inatt drömde jag om
hur vi gick på ängar
plockade blommor
flätade sommar
längs varandras
ryggrader


men
dina händer
var aldrig menade för min hud


tisdag 25 maj 2010

rödluvan

- Alla män borde ge sig själva en pungspark en gång i månaden, för sympatisera, säger Rödluvan. Då skulle livet kännas liiite bättre.
- Lite bättre, håller jag med.
- Ännu bättre om jag fick ge den! konstaterar hon sen.


Rödluvan är bäst. Så, alla herrar, ge er själva, eller tillåt Rödluvan, en pungspark, minst en gång i månaden. Det är ni värda!

mamma har blivit en man

- Jaha, har vi män som jobbar här, vad trevligt! säger pensionären
- Ja, fast jag är ju ingen man, jag heter ju Anette, det är väl inget mansnamn? svarar mamma
- Jaha, vad heter du då? säger sedan nästa pensionär
- Anette, svarar hon igen
- Är du en DAM?! utbrister pensionär två, väldigt chockat


Haha.. Mamma är lite krossad här hemma, jag skrattar mest.

nu har jag tröttnat!

Åker till Jönköping och köper ny telefon nu, blir tokig på min gamla. Åt helvete med touchscreen, haha. Många nummer kommer nog försvinna, eftersom min telefon vägrar lyda och lever sitt eget liv, så är ni oroliga att det blir slut på sms och samtal under helgnätterna kan ni säkra er plats i min lista genom att skicka ett litet sött sms. Ja, bra, då säger vi så.

måndag 24 maj 2010

inga skrapsår ikväll

Sitter på fönsterbrädet
med en kopp thé
letar efter eventuella skrapsår
vid hjärtat
känner efter ifall det är
någonting som behövs plåstras om

men just ikväll är det
ingenting som blöder
och just ikväll somnar jag
med hans röst i mina öron.

ödets ironi

En gammal vän ringde innan. Han var ledsen, och trött på världen. Han hade träffat en kvinna med röda skor, som var den vackraste han någonsin hade sett. Och det var dömt från början, sa han.

- Varför träffar vi människor, om det inte är meningen att de ska stanna i våra liv?, frågade han.
- Ödets ironi, svarade jag.

Och så tänker jag på det där en stund, medan han fortsätter att prata. Varför kommer det in människor i ens liv, när det redan är dömt från första början? Varför kommer folk som drar undan marken under ens fötter, om det bara är meningen att de ska gå därifrån, efteråt?

- Kärlek?, frågar han.
- Kärlek, säger jag.

Vi pratar på en stund till om allt möjligt, och han säger att Spanien är vackert, och att snart måste vi nog lägga på, för det är så dyrt att ringa över gränser. Och jag håller med. Men vi lägger inte på, inte än. Vi sitter en stund och andas så, lur i lur och med mil emellan oss.

- Varför kan inte vi bli kära i varandra, frågar han sen.
- Det är vi väl redan?, svarar jag.
- Ja, det är vi väl. Fast på fel sätt, säger han.
- Ja, säger jag.

Vi pratar om kvinnan med röda skor igen, och jag berättar om dig. Han frågade om jag var kär, och jag svarar att jag blir ju aldrig kär, och han håller med. Och sen kommer vi överrens om att vi blir inte kära, men marken sveps bort under våra fötter ibland. Av personer som inte borde vara i våra liv. Och så bestämmer vi att det kanske är bra ändå, att de där personerna kommer och gör sådär. Så att man vet att man lever, liksom, och att man fortfarande kan känna. Något alls, överhuvudtaget, och sådär.

- Ta hand om dig, och fortsätt bli svept, säger han.
- Hitta kvinnan i röda skor, och svep henne med, säger jag.
- Hejdå.
- Hejdå.



Och nu sitter jag här, och tänker på det där fortfarande. Om att svepas, och att svepa. Och varför. Och att det är nog ganska bra ändå, även om det kan bli jobbigt. Men mest varför.

jag samlar allt som tyder på liv

maj
faller i blom längs min hud
och livet
tränger in för djupt

jag har allt
jag någonsin behöver

ändå fattas mig
en värld



det är så lätt
att allt man säger till varandra
bara blir bokstäver

sushilunch och möte

Har varit på möte på banken. Nu har jag ändrat mitt pensionsspar, igen. Det är roligt att flytta pengar, även att jag inte förstår något av aktier och såntdär, men M hjälper mig så fint och så får jag helt plötsligt ett jättebra liv efter sextiofem. Minsann!

Och så gick dieten åt skogen så fort jag vaknade, sushilunch kändes mer lockande. Haha. Duktig jag är. Mat är kärlek. Hellre fet än hungrig. Mh.

söndag 23 maj 2010

uppvaknande

Nu är det fan dags - jag måste börja träna. Såg mig själv i spegeln nyss. Helvete vad fet jag blivit. Helt sjukt. Träna och bra mat nu då, okey världen? Ska bara äta lite först. Vi börjar imorgon.

jag vill byta liv

Lasse sjunger;
Jag låser in mig drar ner
persiennerna och slänger
världen på högen av alla
saker som jag bojkottar och
jag duckar för alla speglar
och blundar så hårt jag kan och
försöker glömma men hur kan man
glömma sig själv? och jag vet att
andra har det värre men hur kan
man känna sig så här grå?

åh gud jag är så
trött på att känna mig som en
dålig kopia av mig själv




det är lättare att gå sönder i någons famn, om man nu nödvändigtvis måste gå sönder.

Lizettes konfirmation

Åh, vad bra det var. Och vad kul det var att träffa alla! Och vad ölen var god! Haha.


Är bara tvungen att visa er en liten del av en sång som skrevs till Lizette, den var så rolig. Okey, nu kommer det;

"Da hun fik navlepiercing, det var i hem´lighed
Det foregick med nål og tråd og is så vidt vi ved
En kaffetår hun tog og så var sagen klar
hun piercet var i navlen, som en anden superstar

Et temp´rament Lizette kan også prale af
det mærker Tim og Gitte, Stella, Mark hver en´ste dag
dog bli´r hun from og stille, som et lille lam
hvis blot hun får computeren, så bli´r hun ganske tam"


Ja, de är så bra. Mina fina danskar.

TH - ljuslågor

bilden av dig dröjer sig kvar
något som jag bär inom mig
allt som är så enkelt

mest hur du ler när du ser mig
så målmedvetet
hur du vet

vem är det som smeker mig?

allt jag vet
och ändå
inte dina händer som bär mig

jag nystar febrilt i de trådar du fällt
för trådar från spinnrock blir nystan
blir vävstol blir mattor blir fötter blir spår
som är saknaden jag ständigt bär med mig
och jag

gråter

i natt faller jag
ikapp med stjärnorna
som önskat

främst allt som aldrig blivit sagt
allrahelst utan löften
och andras närvaro

men du
det är skuggor här i natt
och jag dansar naken
för dig

närhelst du vill

lördag 22 maj 2010

Idag är hela Danmark i Eksjö. Kusinen konfirmeras och det blir en massa galej. Jag tycker om min danska släkt. De är fina, liksom. Och så brukar det drickas öl. Det är det bästa, tror jag.


Har förresten tagit en återställare med Peter Pan, på Tokyo. Underbart väder och lite lugn i själen. Och jag kan fortfarande inte sluta tänka på lejonet jag klappade igår. Jag vill också ha ett uppstoppat lejon i mitt vardagsrum.


Ha!

Dagens stora fråga;

Har jag ringt en massa samtal inatt som jag sedan raderat från min samtalslista, eller har jag skött mig någorlunda bra? Kan fortfarande inte riktigt släppa lejonet. Hade velat visa bilderna, men då blir tydligen norrmännen arga. Och det vill vi ju inte.

Ojdå!

Hittade ett minst sagt pinsamt inlägg här. Vin och en dator är inte alltid det bästa, hörni. Men, efterfest med lejonkungen är bra! Finns massa bilder i min mobil nu, ser ut som hans uppstoppade lejon attackerar mig. Alltså. Vem har ett uppstoppat lejon? I vardagsrummet? Jodå, lejonkungen, såklart. Muppen himself. Haha.

fredag 21 maj 2010

blogrape - tingeling

Askungen våltar min och Pocahontas blogg. Och ja, nu får du heta Pocahontas, Niki, för du ger alla oss andra massa Disney-namn. Inte för att du är så lik Pocahontas nu för tiden, men du har alltid varit henne innan. Ja, alltså. Askungen våldtar våra bloggar, så nu vill jag också våldta en blogg, och det fick bli Pocahontas.

Hon skriver att det är en syndflod som drar över staden. Det är det. Eller, åtminstone i min del av staden. Vet inte hur det är där borta längre, men här spöregnar det. Och vi dricker vin i varsin ände av lilla byn, för ingen av oss vågar gå ut när det åskar. Haha.

Har även noterat att det är en himla massa kärlekstjafs-texter här igen, visst är det bra att P efter en tid kommit tillbaka till bloggvärlden, men helt allvarligt. Blir inte ni andra läsare lite trötta? Jag blir. (Förlåt, älskling. Du vet att jag tycker om att läsa det du skriver, men din blogg är en deppblogg när du skriver såntdär, ju!)


Nu får ni en fin bild på Pocahontas, från den tiden hon verkligen såg ut som Pocahontas. Eller, åtminstone var håret långt och svart, precis som vi vill ha henne.




Over and out,
Tingeling.
(ja, alltså, jag ville också ha en såndär cool signatur egentligen, men jag vet inte hur man gör. Jag får tvinga P eller A att hjälpa mig.)

Puss!

Guds vrede kom och hälsade på.

Nu åskar det igen. Jävlar i helvetet vad rädd jag blir! Och regnar, helt jävla tokmycket. Fan, en syndaflod. Började för inte ens tio minuter sen, och på min gata i stan är det redan en decimeter högt vatten. Är det här slutet? Och jag som skulle grilla med Karamell & Peter Pan ikväll. Helvetes-jävlar-fan, vad det ska hålla på.


Drar täcket över huvudet och dricker vin, i hopp om bättre väder.

i natt faller jag ikapp med stjärnorna

.. och du töar mot min hud.

torsdag 20 maj 2010

Säg något.

i rummen mellan våra andningar
la jag mina ord i ditt knä

jag ser det vilda som spränger
innanför din hud
allt det otyglade

det finns en tystnad i dina händer
och jag försöker fläta samman
och binda oss intill




somliga blir nog vackrare
när man är nära nog att se
slutet


Säg något.

nattens puls

du, min smärta
och mitt vemod

dina färger rinner över mig
nu är allt som håller mig samman
ditt lugn i mina händer

och jag knäböjer
framför dig
för att andas


tillsammans

andas mig

Vissa dagar är lite värre att ta sig igenom. Lite värre att ta sig upp till, och lite lättare att gå och lägga sig ifrån. Idag är en sån dag. En tung dag. Det åskar ute också. Jag är rädd för åska. Jag vill ha en hand att hålla i, en trygg famn att landa i och läppar mot min panna. Kom hit och andas mig, någon.

Askungen ringde innan. Min Askunge är fin. Jättehimlans fin. Hennes skratt värmer hela min kropp, och alla hennes olika dialekter blandas så vackert när hon blir exalterad och pratar sådär vansinnigt fort. Idag berättade hon något jag knappt minns hälften av, bara för att hon alltid får så bråttom i talet när det är något hon tycker är viktigt som hon ska dela med sig av. Ja, hon är så fin, min Askunge.



Det kanske inte är en så tung dag, trots allt, när jag tänker efter...

onsdag 19 maj 2010

blogrape - askungen

Vi läser bloggar tillsammans, Dominique och jag. Eller… Jag ligger ihoprullad på soffan och tvingar henne att läsa högt för mig och hon himlar med ögonen och kallar mig jobbig. Precis som det ska vara. Men hon läser i alla fall, och jag är nöjd, men så blir hon plötsligt tyst och jag liksom sträcker på mig för att se hur hon stirrar på skärmen med rynkad panna och ser missnöjd ut.

- Parantes, säger hon tjurigt och smått fundersamt. Liksom artikulerar ordet som det skrivits.

- Det stavas par-E-ntes, säger jag och ler lite. För jag vet vad hon tänker. Jag stavar det precis som du, med E. Det är så det ska stavas.

Och D liksom skiner upp lite och höjer handen för att slå sin handflata mot min i en High Five.

- Du och jag mot världen, flinar jag och blinkar.

Och det känns lite fint det där. Att vi två språkfascister hittat varandra i en förvirrad och felstavande värld som den vi lever i och sitter och irriterar oss över samma ord medan vi läser bloggar. Himla fint faktiskt.

tisdag 18 maj 2010

kungsängslilja

och jag beundrar dom som alltid hittar hem
och som aldrig går för långt




få människor drabbar mig

men du,
du med ditt svåra blod
och ostyriga hår
du berusade mig


och du sa att när jag går
tar jag med mig allt vackert
men det kändes som när jag gick
att allt det vackra stannade kvar



Vi har nog olika uppfattning
om vad som är vackert,
du och jag.

skärvor, glas & grapefruktskal.

kan du inte bara komma hit
och vara alldeles svår

drick min tid
ge mig din mening

och

låt mina fingertoppar
brinna längs din hud.

måndag 17 maj 2010

rökringar och grönt thé

Vi låg i varsin nittiosäng på ett hotellrum av storlek större än senast. Och så drack vi öl. Och whiskey. Och lyssnade på musik. Och skrattade. Jag skrattade så jag grät. Och sen drack vi thé, när klockan blivit för mycket för alkohol. Grönt thé. Och vi blåste rökringar mot mörkblå himmel och hans ögon glittrade i ljuset från gatlyktorna och jag kände mig så lugn. Inuti. Och så pratade vi och han sa att han inte känner mig, men att han förstår ändå. Hur jag tänker, och vad som känns. Det gör han nog inte, men det sa jag inte till honom.


Precis innan vi somnade sa han att jag var fin. Och att jag aldrig skulle låta någon säga motsatsen. Och just där, just då, trodde jag nästan på honom.

söndag 16 maj 2010

daemon

men för helvete
vad har jag sagt du måste sluta
aska dina sentimentala cigaretter i mina sår
och rita streck på mitt fönsterbleck
för varje dag som går
emellan oss
det är jämt det är över call it quits
vi är kvitt
vi är två
om detta och
du har rätt
det är som du säger
när man gått på tusen kärleksfulla nitar
är livet som att lägga ett trasigt pussel
på ett krossat hjärta
i exakt lika många bitar

men jag har inte tid
att lägga pussel med dig
jag vill hellre spela tetris
okej?

onsdag 12 maj 2010

Mattias - miles och korset.

värker mig genom dig
ännu en morgon av medicin
av beska kyssar och kaffesump

något är ruttet här, radioslingorna
röken från din tobak, sättet du har
att fläta samman ditt hår, dina
svartaste nerver, till vittror

kind of blue, sa miles
klockan och korset, sa lundell

miles och korset, säger du

slentrian som river djävulskap
alla meningslösa ritualer, säger jag

du är ingen älskling längre, älskling

bara en sönderfallande slängkyss
något som somnar på mitt bröst
för gammal vänskaps skull