om ångesten och sådär

- Du vet den där lite tryckande känslan vid halsgropen när ångesten tränger sig på?, säger han

- Jaa.. Inte riktigt, min sitter lite längre ner, tror jag, svarar jag

- Jaha. Ja, det är väl kanske individuellt, det också.

- Mmh.

- Den, i alla fall, är lite värre nu. Den senaste veckan har det varit lite värre.

- Mmh.

- Men det blir bättre, konstaterar han

Det är klart att det blir bättre med satanshelvetesjävlar vad jag hatar att känna mig så hjälplös och utan funktion, tänker jag. Jag vill ju att han ska må bra. Jag vill hålla om och tränga undan den där jävla ångestklumpen som placerat sig i honom och fångar in honom i någon jävla kokong och gör honom helt onåbar för mig. Jag vill att han ska vara glad och flamsig och rolig och skratta så som han brukar göra när inte den där slemmiga äckliga ångesten flätar in sig i honom.

- Jag mår inte heller bra när inte du gör det. Det smittar, säger jag

- Ha. Vilken jävla sjukdom. Precis som din förkylning!

Sen så skrattade vi faktiskt lite. Mer äkta än vad vi gjort den senaste veckan. Det var fint. Jag tycker om hans äkta skratt. När skrattet når ögonen och det glittrar sådär som det ska göra.

- Jag ska få ett får, säger jag sen

- Jaså? Från?

- Gotland.

- Jaha. Av?

- Rafiki. Han ska ta med ett hem till mig när han jobbat färdigt.

- Fint.

- Vet du vad den ska heta?

- Vadå?

- Gert!

- Det är väl för helvete inget namn på ett får?

- Varför säger alla så? Det är det visst, tjurar jag

- Förresten kan man låtsas att det är en get, och då är Gert alldeles perfekt!

- Okeydå. Det får väl gå..

Så får det alltså bli. Gert. Det blir fint. Han ska bli homosexuell, också.