det bottenlösa svalget
jag vet
han är inte som jag
han har inte desperationen
pulserande i sina vener

när han vänder sig om
lever jag kvar i honom
det vet han
det litar han på

men jag
ser bara skugga
blir ett med kylan
och den plats som förut höll
hans andetag

det bottenlösa omättliga inom mig
förgör allt det jag har
gör hans närvaro till ett gift
hans frånvaro en sjukdom

det bottenlösa svalget
och jag vill kunna älska
men jag vet inte hur

pappersflicka

lack mot finger
som hett klibbar samman
stryker över läpp;
stämplar kattsilhuett på det tysta röda.

far ut, far som stum snö
vägen har alltid vind från väster
hår blir trasslig änglaimitation
himlen längtar Aurora
att pryda, färg och glans.

snören bruna, hud så vit
du knöt ihop mig en natt i december
hör hur träden fäller sina drömmar
svär över ljuset från Orion.

själv skottar jag undan drivor av förr
plöjer en fåra
för återstående

och nynnar vaggvisor för mig själv.

- Hur mår du? säger han. Du har inte bloggat på hur länge som helst.
Jag ligger i värmen i det konstgjorda mörkret. Jag fryser och jag tror att det är feber. Sommaren har drabbat mig. Ordlösheten och tröttheten. Alla de där vita nätterna och instängdheten.
- Jag mår bra, säger jag och rösten kommer inifrån ett igenbommat bibliotek. Det är bara, du vet. Det snurrar i bröstet. Jag vill inte vara här, men jag vill inte vara någonannanstans heller.
I tanken lägger jag handen mot hans kind och den är blöt, jag har gråtit ner i kudden, för jag gråter alltid när ingen ser.
Försommaren är den grymmaste tiden. Den är vass mot oss flyktbenägna. Lockar med vindar som skulle kunna bära bort men bara far förbi. Med havsdoft och måsar som sjunger likt sirener. Inte vet jag men om det var en annan tid skulle jag nog gå till sjöss. Börja jaga den vita valen.
Nu ges inte många alternativ. Den vita valen är redan död.
Det som ges är dumheterna man gör på efterfest medan solen går upp och truismerna man vräker ur sig på uteserveringar. Det är favoritmisstagen som väntar på en bakom hörnet, men som plötsligt inte känns aktuella. Inte den här sommaren. Så jag ligger och gråter ner i kudden och säger att allt är sådär, sådär som det är.

att komma hem, är det att komma fram?

Det är en liten kalaskula
i magen

jag bara håller andan
och trillar med


det är bra nu

allt är så
nedbrutet, avskalat, förenklat fantastiskt
att allt som återstår är:

det är bra nu

Och i guldspegeln jag en gång
ska hänga
mellan Monica Zetterlunds kappa
och den välmående blomman
bakom gardinen
i ditt öppna sovrumsfönster

ser jag henne

den lilla blåögda, kobenta
nedbruten, avskalad,
så förkrossande fantastisk

med fickorna fulla av sagor
och blicken som bär
bölder
av all världens bördor inuti

men hon vänder en fjunig nacke
och går
nu som om hon förstår;

det är bra nu 

Farväl lilla hjärtat,
farväl.

det är ju bara så det är.

du vet,
det där om att marken skulle dras undan
under dina fötter
när den rätte stegar in


det tror jag bara är något som olyckliga
säger
för att lyckliga ska
tro
att de inte är lyckliga på riktigt


jag menar, marken är väl konstant
och inte kan den bara försvinna
hur som helst


och när olyckliga säger att
det är så det känns
då kanske de lyckliga kliver ner
från sina höga hästar och
blir lite mer miserabla
så som det ska va


så vi alla kan mötas i den
misär
som faktiskt tillhör livet


inte kan det väl vara så att
vissa
ska få äran att sitta på rosa moln
och
ha små fjärilar i mellangärdet


det verkar ju inte så rättvist


och livet,
det är ju rättvist
som bekant


alla har ju samma förutsättningar
och så vidare
och så vidare


det är ju bara så det är.

dina händer är fulla av blommor

det finns dagar när
du fyller min själ
upptar hela mitt väsen
tänker inte på annat
än hur det skulle kunna vara


det finns dagar när
tomheten efter dig
känns som en amputation
en del av mig själv som inte
går att få tillbaka


det finns dagar när
jag vill minnas stunden
jag fylldes av din
värme och glädje
blev på djupet berörd


alla de andra dagarna
i det vanliga livet som är
lever jag i nuet
vänjer mig långsamt med
att du är någon annanstans

på en cykel på götgatan i total avsaknad av edward young

inte vet jag
men jag cyklar
rakt ner i mörkret
som en galen österrikare
utan tänder och drömmar
samlade i en svartruta

bland de splittrade
som fortfarande kan ta emot
korrekta meddelanden
inom det centrala nervsystemet
är vi alla dårar
bara fjärilar på permission

och jag har ofta fel
förlåt

men tobak
är en helig substans
för vissa
och även om du
slutat röka
- ha lite respekt!

för poesin gillar inte macchiato
reser inte runt i den befläckade världen
och samlar semesterminnen
från störtade diktaturer
och visar diabilder när den kommit hem

poesin har migrän

den byråkratiska ondskan
rinner ut som spilld mjölk
över kafeborden
och poesin är det krig
du kan bära i fickan

förromantikens handfängslade hjältar
dog alla i vietnam
och i slutänden är det bara rimbaud
som skulle vara snygg på en skateboard
i orangefärgat hår
nermejandes pensionärer till marschmusik

inte vet jag
men jag drömmer om att kyssa dig
under ett bord i en bar
med lagom med grus på golvet
för det finns värre saker att dö för

men du har säkert redan hört den

kom hit och ruttna om du vill
jag har tid över för fjärilslarver

du vet, mina klockor har saktat in
neil young bor i mina högtalare

jag väntar på ett sms
en ihålig föreställning
en förvriden uppfattning
om vad han egentligen vill

så kom hit och ruttna
gör vackra saker med håret
som bara jag kan se

Nästan ditt namn.

måndag

visa mig en månad i en
ask så ska jag bli tyst
tills jag blir blå

visa mig en frodig rättvisa med
hård trygg bark, djupa rötter och
varma blad så ska jag hänge mig åt tro,
trevnad och tillbedjan av människans
fagra luftslott.

stoppa ett stycke
framtid i min ficka och jag ska glömma
allt det konkreta och blint låta tomma
tankebegrepp blända min själ.


Kvällens soundtrack.

den du ville ha

ibland ser jag dig genom folkvimlet
det är inte du
men du har allt det
jag aldrig fick ta del av

jag är densamma
skriver ord i min telefon
kanske lugnare fast
det stormar mer

det var länge sedan jag skrev
det känns i mina händer
de har inget sätt
att längre greppa orden

ibland ser jag dig genom folkvimlet
det är inte du

och den du ville ha
det var aldrig jag

det som finns kvar

det är juni och
landgränser har flyttats förr
det handlar bara om tid och
hur man väljer att se på saker

det är juni och du säger
saknad är bara ett begrepp
men jag känner det
som en avgrund mellan mina revben

du tror livet
är en kamp för ett par varma händer
älskling livet
är det som sprakar
det som dröjer kvar
efter du lämnat

december spann ett monster innanför dina revben

det finns en vår
även om det är svårt att tro
det finns en vår
utan drömlösa nätter


jag håller hårt i livet
det är det enda jag har
en svindel
utan slut


det finns en vår
älskade då världen andas
där sömnlösa nätter
enbart är
en droppe av din puls
en fåra i din ögonvrå
ett slumrande minne
av vintern i din hand

jag är nu

Kanske kan man tycka att jag är ensam

när jag ensam kommer hem
till en ensam lägenhet
och möts av ingenting

när jag sätter mig ner
och knäpper några toner
på en gitarr som någon lämnat
i ett soffhörn

Kanske kan man tycka att jag är ensam

när jag med stora kängor
sparkar mig genom löven
som just nu ingen annan
ser

på en frostnupen lunchpromenad
ingen annan delar

Ingen post
inte ens ett telefonnummer, längre

och insynen som stirrar på mig
från min nya gata
är väl väl gömd
bakom en rullgardin

Kanske är det ingen annan än jag som hör
regnet bli till trummor
om nätterna

rören som rabblar - ramsor
eller luften som förvandlas
när jag vaknar

men

jag är här nu

Jag är nu.

kom hem

Det var något med dina läppar

och hur de öppnade
mig

hur kärleken alltid
hittar sin plats
i solarplexus

men

bara någon gång
per livstid
vägrar sin väg
därifrån

Jag beundrar dig

inte

jag vill inte ens ha dig nära

längre

du är av ondo
och spåren av dig
ännu ondare

men du blev tyngden att andas
du blev vecket
som blev min hud
som blev den här varelsen;
allt för liten

Kom hem

snälla, kom hem.

min väg är tålamod och inväntan att bli vald

Vindflöjeln
smeker gungställningen

jag har stirrat på den i timmar

när jag inte orkar längre
viker ett tomatblad
sig över kanten

huset sover
och jag förstår; det är sol
jag ser

Här för jag mitt livs kamp
mellan mig
och mig

fyllas, tömd
fyllas, glömd

allt det här ihåliga köttet
som för mig framåt
för andra människors skull

i andra människors riktning

Jag existerar inte
men måste sitta här ändå

jag vill inte
men måste vara i alla fall

att det nu, en gång för alla
är jag eller jag

andra våningen

Sitter och fingrar på en bok. En bok om mig. Av mig. Jag vågar knappt öppna den. Eller, jag vågar faktiskt inte öppna den. Inte idag, inte just nu. Den får flytta tillbaka längst in i garderoben där den legat så länge nu. I mörkret. I skuggan. Där får den ligga till en bättre dag, för ikväll tänker jag fortsätta att ignorera dess existens. Och ta en kopp thé. Och skriva i min nya bok. Om mitt nya liv. Det gamla får stanna i det som varit.

Nu skriver jag nya berättelser. Om nya människor, nya känslor och nya snurriga tankar. Och ler. Den här boken ska bli en lycklig bok. Vi skriver en ny saga, med en lycklig huvudroll. För det är jag. Lycklig. Rastlös, men lycklig. Skrämd och fortfarande på flykt, men lycklig. Ibland måste man lära sig leva med sig själv. Det gör jag just nu.



du vet,
jag har ändrat
mitt sätt att gå
tidigare gick jag
liksom vid sidan
av mig själv
alltid upptagen
av mina egna rörelser
alltid upptagen
av mitt eget skinn
numer går jag
inuti i mig själv
därifrån kan jag
på ett helt annat sätt
uppleva hur billie holiday
egentligen låter, därifrån
kan jag på ett helt annat sätt
se, hur allt det här blev till
ibland går jag brevid
1789 års idéer, ibland
går jag sönder
och ibland
går jag bara förbi

du vet,
jag hörde den där låten
av george benson i går
den du spelade
natten efter det stora kriget
efter maskeraden
när alla slavar var tingade
och det elektriska ljuset
i ditt rum, ersatts av stearin
och en märklig skugga
av ditt hår, minns
hur jag rullade ut
mina armeér
över, din rygg
över, din rygg

du vet,
jag doftar
annorlunda nu
säger andra saker

och du,
sedan jag lärde mig
några ord av språket
du talar, är det svårare
att berätta om det här

allt det här


men förut sov jag
som i våld

nu ligger jag stilla
ibland ligger jag kvar
och ibland, men bara
när ljuset är släckt
labyrinterna för svåra
och när drömmarna
tagit slut, ligger jag nära
den det var meningen
att jag skulle bli

förvandlingen är långsam
inte smärtsam, bara långsam

så jag går alltså
annorlunda nu

ser du det

det här är egentligen ett sms till dig, renfana.

Jag drömde alla mina nätter om dig,
och jag önskade alla mina dagar efter dig

jag har lärt mig ett språk utantill
för dig

och

jag hoppas att du förstår
och
att du saknar som jag


vi kanske inte saknar varandra,
men vi saknar oss.

Rafiki

ormen

det händer
att mina vänner
finner mig krypande

jag mumlar
påstår mina vänner

mumlar
om undanröjda språksystem
om gulag, om tobak
om en flicka utan namn

det händer
säger mina vänner
att jag berättar
om en resa jag gör

hur jag för första gången
närmar mig en annan
människa

men ni är aldrig längre bort
än några benzodiazepiner
säger jag

aldrig längre bort
än att jag kan lyssna in
hur ni andas

se honom – säger ni
vår hövding, vår egen lilla pilgrim
gud vill ha honom onykter
ge honom vinet
sparka i gång
det där solot

de ser mig
då jag kryper

någonstans på vägen
mellan gulag och en flicka
utan namn

utan språk
utan medicin

bara den där längtan
efter en annan människas ord


ma

älskade jag kommer alltid vara en sådan som stormar.

älskade
jag kommer alltid vara en sådan som känner med vågorna
vindarna jordskreden innanför bröstet
jag kommer alltid vara en sådan
som skrattar hejdlöst tills luften tar slut
jag kan aldrig blomma längs väggarna
jag står med händerna utsträckta mot himlen mitt i rummet
och jag slår mig blodig mot asfalten
faller tiotusen meter innan
jag går sönder i en explosion som fyller en himmel
eller i alla fall en horisont
som ett stjärnfall fast det går bara att se om man
tittar riktigt noga om man vågar stanna
tills nästa dag om man vågar möta
tårarna och känner hur hjärtat slår
på riktigt

älskade
jag kommer alltid vara en sådan som stormar
en sådan som gråter tills allt tar slut
och bara då vet jag att jag har levt
och jag kommer aldrig rycka på axlarna åt livet
jag kommer leva på kanten vid smärtan
där allt är som allra vackrast
kanske vågar du inte orkar du inte
men se mig i ögonen stanna kvar och
jag ska leva lite lugnare
om du vill jag ska stanna upp och
reflektera mig i solskenet från dina ögon
om du lovar att inte släppa min hand
när jag skakar när jorden under dina fötter
känns sådär osäker
älskade stanna kvar vid min horisont
och jag ska visa dig en värld som
kanske gör ont ibland men
även asfalten betongen är vacker
när det skymmer

musik

CC Sixshooter

På sjukhus får man inte ha ont.
På sjukhus ger dem en spruta efter spruta med mirakelmedicin. Och tanken slår en: jag skulle kunna stanna här. Slippa allt utanför som skär och sliter och river. Som jagar och härjar. För mirakelmedicin får allt det där att försvinna. Den är ett stort, myndigt finger som pekar ut genvägen. Att kunna ta bort alla de vassa hörnen i livet. Jag skulle kunna ge upp nu och säga: ge mig. Jag behöver. Ge mig en tablett för smärtan, en för sömnen, en för att vara lycklig, en för att vara lugn. En för att orka med, en för att slippa bry mig. Så tänker jag i det stora vita rummet. Låter mig själv sjunka i tanken. En liten stund.

Sedan trycker jag på knappen.
- Ni kan skicka hem mig nu, säger jag. Min sambo är sjuksköterska. Han kan kolla mig.

Jag ljuger alltid för läkare.

Och i taxin hem, med mirakelmedicin susande i öronen vet jag. Att jag vill ha det här livet och jag vill ha smärtan. Så länge det gör ont vet du att du fortfarande lever.

Kärlek, vänner.