älskade
jag kommer alltid vara en sådan som känner med vågorna
vindarna jordskreden innanför bröstet
jag kommer alltid vara en sådan
som skrattar hejdlöst tills luften tar slut
jag kan aldrig blomma längs väggarna
jag står med händerna utsträckta mot himlen mitt i rummet
och jag slår mig blodig mot asfalten
faller tiotusen meter innan
jag går sönder i en explosion som fyller en himmel
eller i alla fall en horisont
som ett stjärnfall fast det går bara att se om man
tittar riktigt noga om man vågar stanna
tills nästa dag om man vågar möta
tårarna och känner hur hjärtat slår
på riktigt
älskade
jag kommer alltid vara en sådan som stormar
en sådan som gråter tills allt tar slut
och bara då vet jag att jag har levt
och jag kommer aldrig rycka på axlarna åt livet
jag kommer leva på kanten vid smärtan
där allt är som allra vackrast
kanske vågar du inte orkar du inte
men se mig i ögonen stanna kvar och
jag ska leva lite lugnare
om du vill jag ska stanna upp och
reflektera mig i solskenet från dina ögon
om du lovar att inte släppa min hand
när jag skakar när jorden under dina fötter
känns sådär osäker
älskade stanna kvar vid min horisont
och jag ska visa dig en värld som
kanske gör ont ibland men
även asfalten betongen är vacker
när det skymmer
musik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar