Min vän ringde igen. Han hade sprungit på kvinnan i röda skor igen, fast den här gången var dom svarta. Skorna, alltså. Hon var lika vacker, med eller utan röda skor, tydligen.
- Jag försökte svepa henne, sa han. Men det lyckades inte.
- Fortsätt försök, sa jag. Men bli för allt i världen inte jobbig och efterhängsen! Ge bara inte upp, liksom.
- Hur ger man inte upp, utan att vara efterhängsen?
- Jag vet inte, jag är ganska dålig på det.
- Jag vet.
Sen pratade han om hur vackert Spanien var, igen. Och tyckte att nu, nu är det väl ändå dags för dig att komma hit?
- Du kan väl bara komma hit, sa han. Så kan vi gå på stranden och hålla hand och se på solnedgångar och vara lyckliga.
- Hur skulle det se ut, om hon i röda skor kom och såg det?, frågade jag
- Det förstås.. Vi får göra det i smyg. På hemliga stränder!
- Det låter som att min framtid är att vara din älskarinna, sa jag
- Ja, är inte det en alldeles perfekt och underbar framtid då?, frågade han stött.
Och jo, det är det väl förstås. Om det innefattar stränder och värme och solnedgångar och gärna en och annan drink. Då är det väl det, antar jag.
- Och han då, har du träffat honom något mer? Han som du pratade om, frågade han sen
- Ja, sa jag, han kom hit en sväng. Råkade köra fel. Cirkus fyrtio mil.
Han skrattade.
- Vi borde para ihop de där, honom och henne med de röda skorna, de verkar vara sånadär svåra typer, sa han
- Ja, så är det nog.
- Och så får vi vara älskare och älskarinna.
- Ja.
Sen konstaterade vi att man ska nog aldrig ge sig in i saker man inte klarar ut, även om man tror sig behöva en utmaning. Framförallt ska man inte utmana svårt blod. Inte om man själv har en alldeles för mörk själ.
- Kvinnan i röda skor har ett namn förresten, sa han. Vill du veta vad hon heter?
- Nej. Jag tycker det är tryggare utan namn. Då slipper man fästa sig så mycket, svarade jag
- Vi är samma, älskade, jag ville inte heller veta. Men hon sa det ändå. Nu är jag fast för alltid. Känns det som i alla fall.
- Det går över.
- Jag vet. Jag kom över dig, inte sant?
- Sant.
- Fast jag älskar dig fortfarande, du vet. Men på ett annat sätt. Ett mer moget sätt.
- Jag älskar dig också, det kommer jag alltid göra, sa jag. På mitt omogna och konstiga vis.
- Det är det jag älskar med dig. Ditt omogna och konstiga vis.
Sen sa vi adjö och vi hörs snart igen och ring när du vill och svep och bli svept. Så som vi alltid säger. Han ringer nog om ett par dagar igen, om det inte tar ett helt år. Det är antingen eller. Jag tycker om när han ringer. När han än ringer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar