solnedgång och farväl

Vi gick ner till sjön innan, Askungen och jag. Solen höll på och gå ner, och vi satt där. Och tittade.

- Jag håller på att tappa fotfästet, säger jag. Jag har svindel, och jag vet inte vad jag ska göra.

- Håll i dig!, svarar hon.

- Jag försöker.

- Jag vet. Det gör man ibland. Tappar fotfästet alltså. Då gäller det bara att hålla i sig så gott det går.

- När det inte går längre då?, frågar jag.

- Då faller man.

Vi sitter tysta och håller handen, Askungen och jag. Hon håller hårt och jag vet att snart, snart kommer det.

- Jag flyttar snart.

- Jag vet, svarar jag.

Där kom det. Jag visste det. Och jag vill inte tänka på det.

- Etthundraåtta mil.

- Jag vet.

Och så sitter vi tysta igen. Jag vill inte tänka på att Askungen far iväg igen, jag vill inte att hon ska flytta etthundraåtta mil ifrån mig. Jag vill inte.

- Vet du, säger hon. När jag har flyttat, och du tappar fotfästet, då kan du komma till mig.

- Ja, svarar jag.

Fast vi vet båda två att det inte kommer hända. Innan hon flyttade tillbaka sågs vi två gånger på fyra år. För jag åker inte dit upp. Det går inte. Hon vet det.

- Du kommer inte komma, säger hon sen.

- Nej, jag vet.

- Men om du behöver, och om du vill, så får du. Det vet du.

- Ja.

Hon kramar min hand, och det ligger något så självklart över ikväll. Sen gråter vi lite, och kramas och talar om för varandra hur mycket vi älskar varandra, och säger att det, det ska vi i alla fall aldrig sluta göra, etthundraåtta mil emellan eller inte. Vi ska alltid älska varandra.

- Och om du inte bara tappar fästet lite, utan faller. Då faller vi ihop, säger hon.

- Ja, svarar jag. Det är klart vi gör. Det har vi alltid gjort.

- Ja. Alltid tillsammans.

- Ja.

Sen gick solen ner helt och vi reste oss samtidigt utan att säga något, precis som vi alltid gör. Hand i hand. Och jag tänkte på det där med pussel. Hon är min pusselbit. Vad skulle jag göra utan min Askunge?

- Du är min bättre hälft, säger hon.

- Jag tänkte precis säga att du är min pusselbit, säger jag.

- Det är nästan samma sak.

- Ja.

- Vi hörs då, säger hon sen.

- Det är klart, svarar jag.

Sen kindpussas vi som vanligt och går åt varsitt håll. Hon går för långt, och jag blir kvar här. Men det gör ingenting, för hur det än är och hur många mil det än är emellan oss kommer hon alltid att vara mitt pussel och vi kommer alltid att vara varandras bättre hälft.

Min vackra Askunge.