Vi låg i varsin nittiosäng på ett hotellrum av storlek större än senast. Och så drack vi öl. Och whiskey. Och lyssnade på musik. Och skrattade. Jag skrattade så jag grät. Och sen drack vi thé, när klockan blivit för mycket för alkohol. Grönt thé. Och vi blåste rökringar mot mörkblå himmel och hans ögon glittrade i ljuset från gatlyktorna och jag kände mig så lugn. Inuti. Och så pratade vi och han sa att han inte känner mig, men att han förstår ändå. Hur jag tänker, och vad som känns. Det gör han nog inte, men det sa jag inte till honom.
Precis innan vi somnade sa han att jag var fin. Och att jag aldrig skulle låta någon säga motsatsen. Och just där, just då, trodde jag nästan på honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar