Vi läser bloggar tillsammans, Dominique och jag. Eller… Jag ligger ihoprullad på soffan och tvingar henne att läsa högt för mig och hon himlar med ögonen och kallar mig jobbig. Precis som det ska vara. Men hon läser i alla fall, och jag är nöjd, men så blir hon plötsligt tyst och jag liksom sträcker på mig för att se hur hon stirrar på skärmen med rynkad panna och ser missnöjd ut.
- Parantes, säger hon tjurigt och smått fundersamt. Liksom artikulerar ordet som det skrivits.
- Det stavas par-E-ntes, säger jag och ler lite. För jag vet vad hon tänker. Jag stavar det precis som du, med E. Det är så det ska stavas.
Och D liksom skiner upp lite och höjer handen för att slå sin handflata mot min i en High Five.
- Du och jag mot världen, flinar jag och blinkar.
Och det känns lite fint det där. Att vi två språkfascister hittat varandra i en förvirrad och felstavande värld som den vi lever i och sitter och irriterar oss över samma ord medan vi läser bloggar. Himla fint faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar