ödets ironi

En gammal vän ringde innan. Han var ledsen, och trött på världen. Han hade träffat en kvinna med röda skor, som var den vackraste han någonsin hade sett. Och det var dömt från början, sa han.

- Varför träffar vi människor, om det inte är meningen att de ska stanna i våra liv?, frågade han.
- Ödets ironi, svarade jag.

Och så tänker jag på det där en stund, medan han fortsätter att prata. Varför kommer det in människor i ens liv, när det redan är dömt från första början? Varför kommer folk som drar undan marken under ens fötter, om det bara är meningen att de ska gå därifrån, efteråt?

- Kärlek?, frågar han.
- Kärlek, säger jag.

Vi pratar på en stund till om allt möjligt, och han säger att Spanien är vackert, och att snart måste vi nog lägga på, för det är så dyrt att ringa över gränser. Och jag håller med. Men vi lägger inte på, inte än. Vi sitter en stund och andas så, lur i lur och med mil emellan oss.

- Varför kan inte vi bli kära i varandra, frågar han sen.
- Det är vi väl redan?, svarar jag.
- Ja, det är vi väl. Fast på fel sätt, säger han.
- Ja, säger jag.

Vi pratar om kvinnan med röda skor igen, och jag berättar om dig. Han frågade om jag var kär, och jag svarar att jag blir ju aldrig kär, och han håller med. Och sen kommer vi överrens om att vi blir inte kära, men marken sveps bort under våra fötter ibland. Av personer som inte borde vara i våra liv. Och så bestämmer vi att det kanske är bra ändå, att de där personerna kommer och gör sådär. Så att man vet att man lever, liksom, och att man fortfarande kan känna. Något alls, överhuvudtaget, och sådär.

- Ta hand om dig, och fortsätt bli svept, säger han.
- Hitta kvinnan i röda skor, och svep henne med, säger jag.
- Hejdå.
- Hejdå.



Och nu sitter jag här, och tänker på det där fortfarande. Om att svepas, och att svepa. Och varför. Och att det är nog ganska bra ändå, även om det kan bli jobbigt. Men mest varför.