Vi är på väg hem, Adrian och jag, och han berättar om två av hans kompisar som alltid bråkar och är osams. De är precis som du och pappa, säger han.
Orden är som en sylvass pil som sätter sig rakt i hjärtat.
Och jag förklarar att även om vi bråkar och även om vi låter hårda när vi pratar så betyder det inte att vi inte tycker om varandra. Men för honom är det bara ord för vi visar honom inte dess innebörd. Så jag sätter mig på huk och ger honom en kram och säger att jag alltid kommer tycka om hans pappa för han har ju gett mig honom. Och han tittar på mig. Med stora, kloka ögon.
-Ja, jag är ju faktiskt väldigt fin, säger han.
Och det är han ju faktiskt.
Åh. Det regnar i mig nu. Fina, kloka A. Puss!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar