Jag har tappat mina ord. Det är hans fel. Han gjorde att jag drunknade och tappade mina ord. Jag har drunknat i poetens ord som fastnar för alltid.
Rafiki har åkt hem. Och nu är jag ensam igen. På riktigt, liksom. För innan när jag blev ensam, precis när han åkt, så fick jag ett sms bara minuten efter där Karamellen gjorde den välkända "hej, vill du komma på kaffe?" som egentligen betyder "hej, vill du ta mitt barn en stund? Jag orkar inte."
Så jag gick dit. Och Karamellen bjöd på kaffe, efter att hon lämpat över Äpplet på mig. Och så kom Kaptenen, och Karamellen smet. Hon behövde minsann gå och sola. Så jag och Kaptenen intog soffan med lilla Äpplet emellan oss. Som en familj, nästan. Vi satt och tittade på varandra, och lilla Äpplet en stund.
- Det får vänta några år, säger han
- Jag är dålig på att vänta, svarar jag
Och så ler han sådär. Och min kropp slappnar av. Jag tycker om Kapten. När han kliver in i rummet så är det som ett lugn som bara placerar sig. Överallt. I min själ, och i hela min uppenbarelse. Jag är sällan lugn. Kapten är bra för mig.
Och nu är jag hemma igen, i bäddsoffan. Försöker andas in, för att se om doften av honom sitter i min huvudkudde, men allergin gör att jag inte känner någonting. Det är synd. Jag hade velat ha kvar hans doft i mina lakan.
And I hope that I don't fall in love with you.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar