Det var nog för ungefär en vecka sen. Ungefär då dök den där lustiga känslan upp. Jag kan inte riktigt sätta ord på det, och jag vet inte riktigt vad det betyder, men det känns helt okey.
Han strök bort en hårslinga ur min panna och log sådär glittrande.
- Det är så fint, sa han
- Vad är det som är fint? undrade jag
- Det är så fint att du är här.
- Jag är alltid här.
- Jag vet. Det är fint.
Och så pussade han mig i pannan. Och jag fick luta mitt tunga huvud mot hans axel hela kvällen. Och resten av veckan var det precis som om jag skulle lära mig att gå. Det går fortfarande ganska vingligt, men han stöttar upp och hjälper till. Att sätta ena foten framför den andra.
- Är det din flickvän, frågar hon och pekar på mig
- Nej, det är en väldigt nära vän, svarar han och ler
Och just där, har jag aldrig någonsin varit lyckligare över att vara någons nära vän. Väldigt nära vän, till och med. Och jag är så glad att det är just honom jag är nära vän med. Och att det är just han som lär mig att gå. Att det är just han, som gör allt det där med mig, tilsammans med mig, och för mig.
Min soulmate.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar