Vi ramlar in i famnar
och kysser nötta läppar
och dricker för mycket
och går för långt
Vi dansar barfota på
regnvåta ängar
under midsommarnätter
Vi blåser orkaner
och stormar
och virvlar
och glömmer bort
att andas
Och vi tänker oss för
men alltid för sent
och vi trevar fram
men alltid för klumpigt
Vi vaknar upp i främmande
sängar bland främmande
lakan med främmande
människor
och vi skrämmer oss själva
när vi ser tomglas och kanyler
men ändå
Ändå, faller vi alltid tillbaka.
In i famnar
och
möter nötta läppar
med våra egna sönderbitna
och vi sliter upp
och trasslar in
oss själva
i deras trasiga liv
med deras söndersprängda
hjärtan
Vi lurar oss själva
att vi inte är vilse
vi vet var vi är
vi vet var vi varit
vi vet bara inte
vart vi är på väg
så vi fortsätter springa
i hopp om att någon dag
slippa det rusande
skenande blodet
som hejar på någonstans
i bottnen
som skriker åt oss
att hitta hem.
1 kommentar:
Jag ser att dina ord har kommit hem igen. Lika fina som vanligt. / Rafiki
Skicka en kommentar