Adrian kryper upp i mitt knä och vill viska en hemlighet i mitt öra.
Jag lutar mig fram och han lägger sina späda armar runt min hals.
- Jag är kär i Tindra, viskar han.
- Är du? Men du var ju kär i Maja igår, viskar jag tillbaka.
- Ja, men nu är jag kär i Tindra istället.
- Varför är du kär i henne då?
- För att ingen annan är kär i henne. Någon måste ju vara kär i henne.
Tänk om det där med kärlek var så enkelt.
Jag hoppas att han får leva i den villfarelsen länge, länge.
Det lilla vackra livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar