det är ju bara så det är.

du vet,
det där om att marken skulle dras undan
under dina fötter
när den rätte stegar in


det tror jag bara är något som olyckliga
säger
för att lyckliga ska
tro
att de inte är lyckliga på riktigt


jag menar, marken är väl konstant
och inte kan den bara försvinna
hur som helst


och när olyckliga säger att
det är så det känns
då kanske de lyckliga kliver ner
från sina höga hästar och
blir lite mer miserabla
så som det ska va


så vi alla kan mötas i den
misär
som faktiskt tillhör livet


inte kan det väl vara så att
vissa
ska få äran att sitta på rosa moln
och
ha små fjärilar i mellangärdet


det verkar ju inte så rättvist


och livet,
det är ju rättvist
som bekant


alla har ju samma förutsättningar
och så vidare
och så vidare


det är ju bara så det är.

Max,

Nu har det gått ytterligare ett år.

Jag älskar dig. Och saknar dig. Alltid.
Du kommer alltid ha den största platsen i mitt hjärta.
Min fina, vackra bror.

du är den finaste jag någonsin haft lyckan att få ha nära.

Och i framtiden ska jag kunna handla pålägg till brödet jag köpt.

Efter att jag flyttade norrut så märkte jag saker med mitt eget beteende som jag inte märkt av så himla mycket tidigare. Jag har alltid varit medveten, men aldrig riktigt behövt lära mig att hantera det. Jag har haft den otroliga turen/oturen att min kära mor sopat banan för mig, vad det än har handlat om. Men, här uppe finns inte mamma i närheten hela tiden, och jag är så illa tvungen att ta itu med saker själv. Jag har till exempel lärt mig att åka rulltrappa. Det är en sån grej som jag bara klarat av ifall någon, helst mamma, stått framför alternativt bakom mig, beroende på åt vilket håll man åkt. Bara en sån sak, liksom. Jag är tjugotvå år gammal, och jag har precis lärt mig att åka rulltrappa ensam. Jag är ganska stolt över mig själv. Jag har även fått lära mig att gå i butiker själv, handla kläder och sådär. Jag drar mig fortfarande för det, men jag klarar det om det verkligen krisar.

Det som är värst, och som jag fortfarande inte riktigt klarar av är ju såklart matbiten. Det är fruktansvärt jobbigt varje gång jag inser att jag måste ta mig till en matbutik för att handla. Det är ångest och illamående och oro och krypningar i kroppen. Det var så in i helvete mycket smidigare när mamma handlade åt mig. Jag är alltså tjugotvå år och kan inte handla min egen mat. Det är skrattretande, jag vet, men... Det är bara så. Jag brukade inte fundera på det tidigare, utan allt såntdär skötte sig självt liksom (nåja, men hjälp av mamma. Och med hjälp av Kapten, på den tiden då det begav sig). När jag bara hade bott här ett litet tag hade jag turen att hitta Kocken. Himla bra grej. Men det har blivit så väldigt påtagligt vilka störningar jag har, sen jag träffade honom. Han är nog den enda som egentligen någonsin ifrågasatt mig och mitt beteende kring mat. Jag är inte van vid det. Jag tycker definitivt inte om det. Men jag antar att det är ganska nyttigt.

Så nu, nu ska jag ta tag i det där. Jag har gett mig fan på att jag ska fixa det. Jag måste sluta noja över allt, och jag måste sluta dela in olika varor i "okej" och "inte okej"-grupper. Under en period i mitt liv var det enda jag kunde handla keso och tomater. Just nu är jag inne på lax och broccoli. Mjölk går också. Idag tänker jag handla purjolök och soyafärs. Nu ska jag lära mig hantera det. Jag är inte sjuk, men en gång matstörd alltid matstörd. Innan jag fyller tjugotre ska jag kunna köpa sånadär saker som alla andra kan köpa. Okej, inte riktigt. Godis och sånt får vänta. Men jag ska lära mig att handla annat. Jag börjar med purjo, och nästa år kanske jag kan köpa gurka. Eller oliver. Jag längtar så mycket efter att kunna köpa oliver!

nu har jag skämt ut mig igen. äntligen!

Jag gjorde nyss bort mig. Väldigt mycket. Och nu ska jag försöka redovisa händelseförloppet för er så gott det går. För jag vet ju att ni gillar det, om man ser tillbaka på till exempel det här.

Såhär då, jag skulle gå och handla. Behövde inte så mycket, bara lite broccoli och mjölk sådär. Ah. Och så långt är ju allting väl. Plockade mina varor och nynnade på en väl vald sång (nåja, inte riktigt, men ändå). Gick hur som helst till kassan efter en stund. För det är ju så man gör, om man är normal. Vad man däremot inte gör om man är normal är att helt sonika lämna sin lilla korg med varor i och därefter även butiken. Då kan det bli pinsamt om man någon mer gång skulle vilja återvända till butiken. OCH, det blir förmodligen inte bättre om jag förklarar varför jag gjorde som jag gjorde. Men ni vet, det hör ju till och är en stor del för att ni ska kunna läsa den här historien utan att bara tycka att jag är lite märklig. Ni ska få tycka att jag är helt dum i huvudet också.

Den trogne läsaren kanske minns att jag en gång för typ hundra år sedan listade mina fobier? Om inte så är det bara att klicka på länken. Ni andra kan läsa vidare.

Så, jag står alltså i kön i butiken. Hade såklart ingen citron i varukorgen, för jag trodde liksom att Sundsvall var safe (hur tänkte jag där?). Lägger upp en, två, tre varor på bandet och slänger sedan ett jävligt litet öga bakåt, på personen bakom mig i kön. En dvärg. Kroppen blev ju såklart iskall och jag kände hur läpparna liksom sögs in i huvudet på mig för att kväva mitt annalkande skrik. Och, helt plötsligt stod jag utanför affären. Om jag tänker tillbaka riktigt hårt på det, så kan det eventuellt (med största sannolikhet) vara så att kassörskan ropade något i stil med "hallå" och eventuellt "vad gör du", men jag är inte helt hundra. Hjärnan hängde upp semester-skylten och kroppen gjorde något jag inte riktigt var med och beslutade att den skulle göra. Alltså gick. Väl utanför affären borde jag såklart gått in direkt och fixat till mitt lilla "snedsteg", men nej, det gjorde jag såklart inte heller. Utan jag sprang, så fort jag kunde, raka vägen hem. Och nu sitter jag här och funderar på hur i helvete jag lyckas göra sådana dundertabbar, om och om igen. Och så funderar jag lite på hur långt jag ska behöva gå för att komma till en annan affär. Jag menar, det är ju inte direkt prio 1 att gå tillbaka till den jag senast besökte. Så att säga.

Så, så var det med det. Nu är ni välkomna att komma med stöttande ord och sådär. Så som ni alltid gör, när jag gjort bort mig, alltså.

dina händer är fulla av blommor

det finns dagar när
du fyller min själ
upptar hela mitt väsen
tänker inte på annat
än hur det skulle kunna vara


det finns dagar när
tomheten efter dig
känns som en amputation
en del av mig själv som inte
går att få tillbaka


det finns dagar när
jag vill minnas stunden
jag fylldes av din
värme och glädje
blev på djupet berörd


alla de andra dagarna
i det vanliga livet som är
lever jag i nuet
vänjer mig långsamt med
att du är någon annanstans

jag ska måla hela världen

Klär mig i för stora kläder och sparkar höstlöv som kommer i min väg. Världen är vit idag, överallt man ser är det vitt. Jag bättrar på färgerna lite och köper blodrött och senapsgult och mossgrönt och plommonlila. Och vitt, såklart. Genomgående vitt. Idag ska världen bli en vackrare plats, för idag är det min bröllopsdag och jag har lite lycka i kroppen och när jag sparkar löv så omfamnar jag världen litegranna. Mitt hem luktar nytvättat och kaffe och sängkläderna är fortfarande rena för jag har inte sovit i min egen säng på jag minns inte hur länge. Jag flätar håret och det är lika ostyrigt och jobbigt som varje dag, men idag gör det inte så mycket alls, för idag trängs det lite sparvar i mitt hjärta och det växer en blomma utanför mitt fönster som vägrar låta sig tämjas trots frost och kyla och om den kan, då kan jag också.

Jag ska måla hela världen idag. Välkommen.

på en cykel på götgatan i total avsaknad av edward young

inte vet jag
men jag cyklar
rakt ner i mörkret
som en galen österrikare
utan tänder och drömmar
samlade i en svartruta

bland de splittrade
som fortfarande kan ta emot
korrekta meddelanden
inom det centrala nervsystemet
är vi alla dårar
bara fjärilar på permission

och jag har ofta fel
förlåt

men tobak
är en helig substans
för vissa
och även om du
slutat röka
- ha lite respekt!

för poesin gillar inte macchiato
reser inte runt i den befläckade världen
och samlar semesterminnen
från störtade diktaturer
och visar diabilder när den kommit hem

poesin har migrän

den byråkratiska ondskan
rinner ut som spilld mjölk
över kafeborden
och poesin är det krig
du kan bära i fickan

förromantikens handfängslade hjältar
dog alla i vietnam
och i slutänden är det bara rimbaud
som skulle vara snygg på en skateboard
i orangefärgat hår
nermejandes pensionärer till marschmusik

inte vet jag
men jag drömmer om att kyssa dig
under ett bord i en bar
med lagom med grus på golvet
för det finns värre saker att dö för

men du har säkert redan hört den

jag måste börja leva. nu.

Jag stapplar fram, några steg i taget. Som att gå på lina, tänker jag. Och mörkret ligger tätt, och ännu har inte snön kommit och jag som är mörkrädd saknar någons hand. Jag är dålig på att vara ensam, och mycket bra på att hänga upp mitt liv på andra. Men nu är jag liksom ensam, hur lite jag än vill, så jag stapplar fram utan att vara hälften så graciös som flickorna som går på riktig lina. Tur att jag inte vill bli cirkusprinsessa, tänker jag, och snavar till och skrapar knäna, om och om igen. En himla tur, faktiskt. Tänker på hur livet skulle ha blivit, för det skulle inte bli såhär. Videungens hjärta stannade, och det var inte så det skulle bli. Jag skulle varit hemma med ett barn nu. Mitt barn. För dom sa att efter vecka tolv så är det lugnt, men det var det inte, för videungens hjärta stannade efter tolfte veckan, och hade det inte varit för all världens jävlighet så skulle jag varit hemma nu, istället för att sitta på ett rum på ett kontorshotell sjuttio mil åt fel håll i landet. Och om tio dagar skulle jag ha gift mig. Det var så det skulle bli, inte såhär. Men det blev såhär ändå, och jag stapplar stapplar stapplar hela tiden, och jag är trött på att snava nu. Jag vill gå rakt och fint och vara avslappnad och inte hela tiden väckas av alla mardrömmar till ytterligare en mardröm. Jag måste rycka upp mig, tänker jag, men det är svårt när man aldrig får välja själv. Det är så svårt när man inte vill varahärjustnu, fast man måste.

Men jag måste verkligen rycka upp mig. Jag måste börja leva i nuet. Nu är det dags.

jag saknar dig, jag saknar dig!

Max,

det känns som att bröstet ska spricka

så mycket saknad som trängs därinne.

Jag älskar dig. Alltid.

pappa

Idag fyller min pappa år. Världens finaste pappa. Jag hade önskat att jag varit närmre, men det är jag inte. Så jag skickar all min kärlek härifrån och hoppas han känner den.

nästan perfekt höst

kom hit och ruttna om du vill
jag har tid över för fjärilslarver

du vet, mina klockor har saktat in
neil young bor i mina högtalare

jag väntar på ett sms
en ihålig föreställning
en förvriden uppfattning
om vad han egentligen vill

så kom hit och ruttna
gör vackra saker med håret
som bara jag kan se

Nästan ditt namn.

integrerar

första sjukskrivningen på tjugotvå år

Jag har en herre i mitt huvud, han har liksom alltid funnits där. Inte på ett sjukt (nåväl) sätt, men det är hans röst som läser upp alla texter och sådär, ni vet. Jag hör inte min egen röst, utan en mansröst. Jag har aldrig tänkt så mycket på det, förens idag. Den jäveln är borta! Nu är det, hör och häpna, en kvinna som snackar. Det kan eventuellt vara jag, det vet jag inte så noga. MEN! Jag saknar min man. Var är han?, sjukskriven?, tjänstledig? Har han kanske sagt upp sig utan att meddela mig? Jag kommer inte kunna släppa det här förren jag luskat ut vart han har försvunnit!

Och för att slippa känna mig som ett psyko, finns det någon annan som också hör en annan röst när ni läser en text? Ni kanske precis fått in en man i huvudet? Typ, alldeles nyligen. Idag, eventuellt? I så fall kanske det är min man. Och jag vill gärna ha honom tillbaka.

Tack.

allt är precis som vanligt

Tryck-tryck på telefonen och signaler som når fram till en annan värld. Alltid denna lycka när den vana rösten svarar med samma heshet och samma lugn. Hur går det? Jo, här är allt bra. Det har regnat idag och oj, här är det strålande sol. Sådär, som det alltid är. Men hur är det annars, hur är det med hjärtat? Det är då det brister och jag som försöker vara stark flyter ut och ihop till något kladdigt och segt och andetagen i luren som väntar och som finns. Som alltid kommer finnas. Trots mitt behov av att vräka ur mig får han aldrig skavsår någonstans och han pratar på precis som vanligt och får mitt hjärta att slå i takt igen. Hoppa inte över några slag nu, säger han och så beskriver han himmel och hav för mig. Och sjunger tyst om barfotabarn och pappersflygplan som brinner längs horisonter. Och allt är precis som det ska vara.


Intro.

lidandet är en ofrånkomlig del i att vara människa

Jag har varit så bra på att backa band och falla tillbaka och sluta se framåt och öppna sedan länge stängda dörrar. Jag har varit expert på att falla isär och plocka upp rester av drömmar som grusats. Nu har jag blivit en mästare på att blunda. Och tänka bort. Och gå snabbt. Och långsamt.

Nu har jag slutat falla sönder hela jävla tiden.

kom och andas luften jag andas

Idag får jag besök. Av en pojke från småland. Av någon som blev ett rus som blev ett minne som nu är verklig igen. Så, jag överlever nog den här helgen också, ska ni se.

promenad runt sidsjön

it's a ninja thing, you wouldn't understand

Det här är vad jag kommer se varje dag. Ungefär. Och lite fler björkar.

första dagen på resten av mitt liv

Idag åkte Kapten tillbaka till småland. Nu är jag ensam här. Det är skrämmande och hemskt och otäckt och väldigt lite skönt. Det är nu det börjar.

I lördags köpte jag den där byrån. Och lite annat som jag behövde. Ett par skor, till exempel. Fodrade. Vägrar frysa ihjäl här uppe i vinter, och insåg att om jag sladdar omkring i mina converse och min skinnjacka i norrland så kanske folk tycker att jag är mer dum i huvudet än jag egentligen är. Haha. Hemma är de liksom vana. Så att säga.

Nu ska jag fortsätta dricka kaffe, hyperventilera och känna mig hemskt ensam. En stund till i alla fall, ge mig det. Sen tar jag mig i kragen.

drakar

Igår rörde vi oss lite nere på stan, här i Sundsvall. Väldigt lite, ska tilläggas. Allt är för stort för mig och jag blir alldeles yr i huvudet. Ha. Men, i alla fall. Två viktiga noteringar gjordes;
1. Sundsvall älskar drakar. Högt och lågt! och
2. dom gillar även backar. Branta backar. Jävligt, branta backar.

Idag ska jag försöka lokalisera något slags IKEA. Behöver den där byrån.

Och förresten, för att komma in här är det värsta säkerheten. Man får först dra ett kort, och gå in genom den dörren när det klickar till. Sen går man igenom en öppen glasdörr och svänger direkt till vänster. Där slår man en kod för att komma igenom och direkt innanför får man använda sig utav en nyckel för att komma vidare. Det här kommer troligtvis börja reta gallfeber på mig inom en snar framtid, samtidigt som det är väldigt skönt, för jag slipper ligga sömnlös på natten och tänka att någon ska komma in och ta mig.

Så.

björkarnas land

Framme i norrland. Eller, okey. Inte hur långt som helst upp i norrland, but still, norrland. Sundsvall. Under den åtta timmar långa resan hann jag notera två väldigt viktiga saker.
1. Det är en jävla massa björkar här uppe och
2. Ett samhälle som heter Njutånger, vilket slog mig som det mest motsägelsefulla ortsnamnet någonsin.

Min lägenhet håller på att renoveras, så för några veckor framöver har jag nycklar till två. Ett med sovrum och kök i, och ett annat där jag får använda badrummet. Och det värsta av allt, jag har bara en garderob. EN! Det här är skandal, och för tillfället vet jag inte riktigt vart jag ska göra av alla mina kläder. Får försöka införskaffa en byrå av något slag nästa vecka. Imorgon har jag ett möte klockan tio, och sen är det helg. Nästa vecka börjar livet igen. Märkligt.

Jag är sjuttio mil hemifrån.

kyss mig

Det är inte riktigt klokt, att ett par nyckelben och lite lockar kan skaka hela världen.

Kan också vara så att det är jag som inte är riktigt klok.

i'm sober now and it's scaring me

jag ville skjuta mig själv redan på tunnelbanan hem
för hur svag jag har varit och hur fel jag haft
två öl senare var Skånegatan ändå lite lockande och framtiden ljus

jag fattar ingenting...

enkelhet

Ni vet, det är ju så enkelt. Att när livet tar vändningar man inte hade räknat med, eller ville, så är det så enkelt att falla tillbaka. I det där man hade lämnat, men som någonstans ändå är lite tryggt. Man vet vad man får, och det är skönt. Här är det inga ändringar, allt är precis som vanligt. Det är inte vad man vill, men det är enkelt.

Klick-klick på telefonen och fem minuters väntan. Så enkelt är det att falla in i en gammal famn. Och dagen efter är det lite trassligt och klibbigt, men det är som vanligt.

Det är så enkelt.

puss

sprickor

Så snart jag stiger ut i solen ser jag dem. De tydliga sprickorna i min egen fasad. Och går sönder.

tomhet.

Måste. Fylla. På.

måndag

visa mig en månad i en
ask så ska jag bli tyst
tills jag blir blå

visa mig en frodig rättvisa med
hård trygg bark, djupa rötter och
varma blad så ska jag hänge mig åt tro,
trevnad och tillbedjan av människans
fagra luftslott.

stoppa ett stycke
framtid i min ficka och jag ska glömma
allt det konkreta och blint låta tomma
tankebegrepp blända min själ.


Kvällens soundtrack.

vitt

Det är en grym färg, vitt. Ja, det är ju tydligen inte ens en färg har jag hört, utan summan av alla färger. Det kändes som om det vita åt upp all färg i vårt hus. Allt solsken och all värme. Som om det glupskt slukade allt det som varit ljust och varmt. Tills det blev såhär.

killing time

den du ville ha

ibland ser jag dig genom folkvimlet
det är inte du
men du har allt det
jag aldrig fick ta del av

jag är densamma
skriver ord i min telefon
kanske lugnare fast
det stormar mer

det var länge sedan jag skrev
det känns i mina händer
de har inget sätt
att längre greppa orden

ibland ser jag dig genom folkvimlet
det är inte du

och den du ville ha
det var aldrig jag

min prinsessa

det som finns kvar

det är juni och
landgränser har flyttats förr
det handlar bara om tid och
hur man väljer att se på saker

det är juni och du säger
saknad är bara ett begrepp
men jag känner det
som en avgrund mellan mina revben

du tror livet
är en kamp för ett par varma händer
älskling livet
är det som sprakar
det som dröjer kvar
efter du lämnat

december spann ett monster innanför dina revben

det finns en vår
även om det är svårt att tro
det finns en vår
utan drömlösa nätter


jag håller hårt i livet
det är det enda jag har
en svindel
utan slut


det finns en vår
älskade då världen andas
där sömnlösa nätter
enbart är
en droppe av din puls
en fåra i din ögonvrå
ett slumrande minne
av vintern i din hand

jag är nu

Kanske kan man tycka att jag är ensam

när jag ensam kommer hem
till en ensam lägenhet
och möts av ingenting

när jag sätter mig ner
och knäpper några toner
på en gitarr som någon lämnat
i ett soffhörn

Kanske kan man tycka att jag är ensam

när jag med stora kängor
sparkar mig genom löven
som just nu ingen annan
ser

på en frostnupen lunchpromenad
ingen annan delar

Ingen post
inte ens ett telefonnummer, längre

och insynen som stirrar på mig
från min nya gata
är väl väl gömd
bakom en rullgardin

Kanske är det ingen annan än jag som hör
regnet bli till trummor
om nätterna

rören som rabblar - ramsor
eller luften som förvandlas
när jag vaknar

men

jag är här nu

Jag är nu.

kom hem

Det var något med dina läppar

och hur de öppnade
mig

hur kärleken alltid
hittar sin plats
i solarplexus

men

bara någon gång
per livstid
vägrar sin väg
därifrån

Jag beundrar dig

inte

jag vill inte ens ha dig nära

längre

du är av ondo
och spåren av dig
ännu ondare

men du blev tyngden att andas
du blev vecket
som blev min hud
som blev den här varelsen;
allt för liten

Kom hem

snälla, kom hem.

min väg är tålamod och inväntan att bli vald

Vindflöjeln
smeker gungställningen

jag har stirrat på den i timmar

när jag inte orkar längre
viker ett tomatblad
sig över kanten

huset sover
och jag förstår; det är sol
jag ser

Här för jag mitt livs kamp
mellan mig
och mig

fyllas, tömd
fyllas, glömd

allt det här ihåliga köttet
som för mig framåt
för andra människors skull

i andra människors riktning

Jag existerar inte
men måste sitta här ändå

jag vill inte
men måste vara i alla fall

att det nu, en gång för alla
är jag eller jag

att förlora men aldrig sluta älska

Ibland så kommer det över mig, när jag står och borstar håret om kvällen. För i spegelbilden finns han. Min förlorade vän. Där öppnas alla mina arkiv med allt som var vi, och slår omkull mig. Det är skrämmande och lugnande, i en enda röra. Mitt liv då var rörigt, men på något sätt lyckades han alltid vända det rätt, och fick det att kännas överkomligt.

Går igenom alla minnen han figurerar i. Om samtal i natten när han ringde och skrattade och var sådär ivrig som bara han kan vara, om en stuga och mörker och han var inte mörkrädd, han krockade bara med allt. Om samtal under kvällar när han var på en ö och målade.

Och hur vi alltid rymde. Inte särskilt långt, men vi låtsasrymde och under nätterna var jag så trygg. Nu står jag med alla mina långa nätter och allt mitt mörker för mig själv, för vi finns inte längre. Det vi som var, har upphört.

Och jag saknar honom så mycket att det värker i kroppen. Hans doft och hans solblekta lockar och han skratt. Allt som han fick mig att vilja och hur jag aldrig kunde sluta skratta tillsammans med honom. Hur han flätade in sina fingrar i mitt hår, och alla gånger jag räknade märken på hans kropp. Hans rygg var min karta och jag vet inte längre vart jag ska gå, det är så helvetes många korsningar överallt.

Hans nyckelben. Jag älskar hans nyckelben.

Och jag älskar honom. Fortfarande. Det är inte samma skrämmande kärlek längre, inte den kärleken som fick mig att lämna honom bakom mig. Det är en annan sorts kärlek nu, men för den delen inte mindre. Förr älskade jag honom så mycket att jag blev rädd för mig själv. Och för honom. För att han skulle lämna mig. Så jag valde att ge mig av. Av rädslan att förlora. Nu älskar jag honom på ett mildare sätt. Jag kan fortfarande tappa andan när jag ser honom, men det gör mig inte rädd. Och det gör inte heller lika ont.

Jag saknar hur våra nätter smältes samman. Hur jag fick använda alla täcken för att hålla värmen, och hur han aldrig någonsin var sval. Hur han kidnappade mig på låtsas och lovade min mamma diamanter. Om sommarkvällar som vi åt glass och låg på bryggor och hur jag sa att jag var ute och promenerade men egentligen satt vid vattnet tillsammans med honom. Jag saknar allt.

Men som alla kvällar lägger jag in borsten i badrumsskåpet, slår igen det tillsammans med alla minnen, rör försiktigt vid nyckelbenet där han alltid finns med mig och går vidare. Jag ska fortsätta vidare. Med vetskapen om att han alltid finns där, vid mitt nyckelben och i mitt hjärta. Och att jag aldrig någonsin kommer sluta att älska honom.

Igår sa jag tack och tack så mycket ungefär en miljon gånger. Vad jag egentligen ville säga var att ta ut den där jävla brunsåsen ur mitt rum genast innan jag spyr på dig, kärring. Men det sa jag såklart inte. När de hämtade brickan igen sa jag återigen tack och tack så mycket, och vid frågan på om jag verkligen inte ens skulle försöka äta lite utav det där som drunknade i brunsås så sa jag nej tack det är så bra så. Jag kände mig mycket väluppfostrad. Och när det gjorde så ont att jag trodde jag skulle gå sönder så sa jag heller ingenting. Jag lovade att larma om smärtan blev för jobbig, men det gjorde jag inte heller. Istället svimmade jag. Och så vaknade jag alldeles dimmig och hade fått sprutor och smärtstillande. Och då tackade jag igen. Och ville åka hem. Det fick jag inte, så jag väntade alldeles jättesnällt och när jag väl fick åka hem var jag nog den största trafikfaran i stan. Ja, jag cyklade ju, men jag hade inte riktigt koll på vart jag cyklade, så det är ju tur att staden är så liten att de flesta inte kör bil klockan halv tio en lördagskväll. Ungefär så. Och idag lämnar jag inte lägenheten. Och nu åskar det, så då skulle jag inte lämna lägenheten ens om jag ville.

falskleg

Idag har jag åkt tåg. Ja, bil och buss också, men tåg sist. Herr Konduktör trodde inte på att jag var över tjugo när jag ville betala för vuxen, och ville gärna se ett legitimation, för jag såg ju så ung ut. Jag visade snällt upp mitt legitimation och han blev så glad att han gav mig en barnbiljett för att fira. Sen avslutade han med att säga: - Du kommer leva läääänge om du fortsätter åldras såhär långsamt, tro mina ord.

Nu sitter jag och funderar på hur ung han egentligen trodde att jag var. Tolv, eller?

Idag fyller min prinsessa hela två år. Galet. Och underbart.

ett helt år har vandrat förbi

För någonstans omkring ett år sedan låg jag på ett hotellrum och drack whiskey med sargat sinne och ett hjärta som slog ikapp med mitt eget. Lärde mig nya melodier och att andas på annat vis. Satt på fönsterbrädor, rökte och var vaken hela nätter. Sov på en parkbänk på ett torg en tidig morgon.

Fortfarande när jag tänker tillbaka på de nätterna, alla ord och alla blickar, så känns det som igår. Kanske är det inte rätt att kalla det kärlek, men det kändes nästan så. Som en berusande och förtrollande förälskelse. Jag saknar nätterna, att ligga bredvid, att andas och att känna. Fortfarande kan jag undra hur det kunde ha varit, om det inte blivit som det blev. Och alltid kommer jag att vara tacksam för den vänskap som nätterna för ett år sedan gav mig. En vänskap som ligger nära hjärtat, trots numer tysta nätter och väldigt få ord.

Förälskelsen kommer nog alltid ligga här och vila, precis intill mina lungor.

andra våningen

Sitter och fingrar på en bok. En bok om mig. Av mig. Jag vågar knappt öppna den. Eller, jag vågar faktiskt inte öppna den. Inte idag, inte just nu. Den får flytta tillbaka längst in i garderoben där den legat så länge nu. I mörkret. I skuggan. Där får den ligga till en bättre dag, för ikväll tänker jag fortsätta att ignorera dess existens. Och ta en kopp thé. Och skriva i min nya bok. Om mitt nya liv. Det gamla får stanna i det som varit.

Nu skriver jag nya berättelser. Om nya människor, nya känslor och nya snurriga tankar. Och ler. Den här boken ska bli en lycklig bok. Vi skriver en ny saga, med en lycklig huvudroll. För det är jag. Lycklig. Rastlös, men lycklig. Skrämd och fortfarande på flykt, men lycklig. Ibland måste man lära sig leva med sig själv. Det gör jag just nu.



du vet,
jag har ändrat
mitt sätt att gå
tidigare gick jag
liksom vid sidan
av mig själv
alltid upptagen
av mina egna rörelser
alltid upptagen
av mitt eget skinn
numer går jag
inuti i mig själv
därifrån kan jag
på ett helt annat sätt
uppleva hur billie holiday
egentligen låter, därifrån
kan jag på ett helt annat sätt
se, hur allt det här blev till
ibland går jag brevid
1789 års idéer, ibland
går jag sönder
och ibland
går jag bara förbi

du vet,
jag hörde den där låten
av george benson i går
den du spelade
natten efter det stora kriget
efter maskeraden
när alla slavar var tingade
och det elektriska ljuset
i ditt rum, ersatts av stearin
och en märklig skugga
av ditt hår, minns
hur jag rullade ut
mina armeér
över, din rygg
över, din rygg

du vet,
jag doftar
annorlunda nu
säger andra saker

och du,
sedan jag lärde mig
några ord av språket
du talar, är det svårare
att berätta om det här

allt det här


men förut sov jag
som i våld

nu ligger jag stilla
ibland ligger jag kvar
och ibland, men bara
när ljuset är släckt
labyrinterna för svåra
och när drömmarna
tagit slut, ligger jag nära
den det var meningen
att jag skulle bli

förvandlingen är långsam
inte smärtsam, bara långsam

så jag går alltså
annorlunda nu

ser du det

det här är egentligen ett sms till dig, renfana.

Jag drömde alla mina nätter om dig,
och jag önskade alla mina dagar efter dig

jag har lärt mig ett språk utantill
för dig

och

jag hoppas att du förstår
och
att du saknar som jag


vi kanske inte saknar varandra,
men vi saknar oss.

Rafiki

Nära och kära har pratat om min kommande födelsedag i flera månader nu, frågat hur jag vill bli firad, vad jag önskar mig, när de ska komma på fika och allt sånt där som verkar höra till. Jag vill egentligen inte alls bli firad eller ha hem folk på besök och bjuda på kaffe och prata ointressanta saker och få presenter. Hela min uppenbarelse skriker och stretar emot, men min mamma säger att man måste, för "de vill ju faktiskt fira dig". Så det är väl bara att bita ihop. Servera kaffe och påtår och någonting till kaffet och kanske något mer matigt, och öppna paket, och slita halvt ihjäl sig för att det ska vara fint och trevligt och mysigt så att alla får chans att fira att jag överlevt ytterligare ett år i den här pissexistensen.

I vilket fall som helst, jag står fortfarande fast vid att om folk så väldigt gärna vill fira att jag fyller en helt obetylig ålder och ytterligare ett år har vandrat omkring på den här planeten utan att ha gjort något överhuvudtaget vettigt, och verkligen inte räddat världen, så borde det väl vara DOM som gör någonting för MIG? Jag vet inte, men jag vill inbilla mig att det borde vara så.

Helst av allt skulle jag vilja tillbringa min födelsedag på en inrökt, sjaskig pub som spelar halvtrasiga låtar, med ett glas svindyr whiskey framför mig. Jag skulle vilja vara ensam, vara ifred. Vara fri. Och sova på hotell, röka cigaretter i sängen och dricka rödtjut rakt ur flaskan. Ta en lång dusch, sova naken och låta fönstret stå öppet i ett tappert försök att vädra ur allt det instängda. Inuti mig, och i det billiga hotellrummet.

Nej, fan. Vill de fika och fira kan de göra det utan mig. Redan i år, faktiskt. Folk får gärna komma hem till mig på fika, men inte för att fira någon jävla födelsedag. Jag vill ignorera det faktum att jag blivit ett år äldre, att jag misslyckats helt med vad jag vill lyckas med - ytterligare en gång.

Livet är så långt, livet är så kort, allt går så oerhört fort, allt går så fruktansvärt långsamt. Livet kryper som en snigel över en grusväg i Upplands skogar, eller rusar som ett godståg genom natten över Östgötaslätten.

-

Livet är så långt och så kort och vi får aldrig veta vilka vi är, var vi kommer från och om vi ska vidare någonstans, när framtiden är här och allt som är nu har tagit slut. Kanske är det här det enda liv vi har, lika lite som någon annan kan jag svara på det, men jag har en känsla av att det inte är så.

Exponeringen och det ständiga nagelfarandet, ditt överjag som kallt betraktar allt som du vill fly ifrån, som väger varje ord du säger, som ständigt utvärderar och övervakar, allt det där som du inte vill kännas vid, dig själv och allt vad du står för, eller inte står för. Orden som kommer över dina läppar, som är klistrade vid mikrofonen, tomheten i varje gest och åtbörd, tvångströjan, upprepandet kväll efter kväll. Det är det som är ensamheten, det är det som du försöker blunda för, din stora ensamhet som jagar dig runt på vägarna, du som bär den svarta ledartröjan och som tömmer din kropp på all kraft för att hålla ensamheten på avstånd, du spränger dig själv i bitar kväll efter kväll, en dag kommer du få betala för det, det vet du, så du trampar på för allt vad du är värd mot målet. Men det är inte Paris och Champs-Élysées som väntar, inte defileringen som ett glas champagne i händerna. Det är mörkret på ditt hotellrum och whiskey ur en plastmugg klockan två på natten.

Resa genom ensamheten

Det är så mycket fält här omkring. Det blåser starkare vindar, och allt är lite vassare, lite mer påtagligt. Hemma är det skog, skog, skog. Och regn. Det regnar här också idag. Både ute och inne.
Jag sitter på en buss som jag inte vet vart den ska, men det gör inte så mycket. Det gör egentligen ingenting alls, så länge den tar mig lite längre.

Lite längre bort.

hejdå småland

Rymmer hemifrån litegrann. Behöver ladda batterierna. Gråsparven har lovat att ta hand om mig, och så ska vi gå på tatueringsmässa. Jag tror det blir ganska så jättebra.

Lev drömmen.

ormen

det händer
att mina vänner
finner mig krypande

jag mumlar
påstår mina vänner

mumlar
om undanröjda språksystem
om gulag, om tobak
om en flicka utan namn

det händer
säger mina vänner
att jag berättar
om en resa jag gör

hur jag för första gången
närmar mig en annan
människa

men ni är aldrig längre bort
än några benzodiazepiner
säger jag

aldrig längre bort
än att jag kan lyssna in
hur ni andas

se honom – säger ni
vår hövding, vår egen lilla pilgrim
gud vill ha honom onykter
ge honom vinet
sparka i gång
det där solot

de ser mig
då jag kryper

någonstans på vägen
mellan gulag och en flicka
utan namn

utan språk
utan medicin

bara den där längtan
efter en annan människas ord


ma

att vilja någon så illa gör att det smärtar ännu mer

Jag grät i två dagar. Sen kände jag bara likgiltighet. Nu gråter jag igen. Det som absolut inte fick hända, hände. Det spelar ingen roll hur jag vrider och vänder på det, allt jag gjort i ett försök att lyckas, ledde bara till ännu ett misslyckande. Eller, egentligen samma misslyckande. Igen.

Kanske är jag elak, hemsk och allt sånt där, men jag vill att det ska svida i honom, så som det svider i mig. Hur kan man vara så självisk så att man vill något så illa, mot någon som betyder så mycket?

rimstugan vi-är-så-töntiga

På kvällen, efter att vi krupit ner, innan vi har somnat;

Jag pratar om allt mellan himmel och jord. Kapten hummar och mmmmar.

Jag: Ska jag sjunga något för dig?
Kapten: Nej, jag har.. Eh.. Jag är lite trött i öronen.
Jag: AHMENÅH. Godnatt då.
Kapten: Godnatt.

- tystnad under ungefär femton minuter -

Kapten: Hahahahaha.. Jaaa... HAHAHAAAAAA!
Jag: Men vad ÄR det?
Kapten: Neh, inget.. Jag tänkte bara.
Jag: Men säg, jag vill veta.
Kapten: Nej, men det var inte så roligt. Jag tänkte på ett rim, som inte var ett rim. HAHAHAHAHAHAAAA.
Jag: MEN SÄG DÅ!
Kapten: Okeyokey, jag skulle rimma på fläsk. Häst! Och det rimmar ju inte. Hahahhihihihohoho.
Jag: Nej.

- tystnad -

Kapten: Kan du rimma på fläsk?
Jag: Mäsk (som i den där äckliga spriten man dricker)
Kapten: Läsk
Jag: Träsk
Kapten: FAN, det tänkte jag säga! Eh. Burlesk.
Jag: Besk
Kapten: Har du sagt träsk?
Jag: Ja.
Kapten: Fan också.

- tystnad -

Kapten: Jaha. Ja. Godnatt då.
Jag: Godnatt fläsk.
Kapten: GODNATT SKA DU ÄTA EN KATT?!



(och här dog jag asgarvsdöden. ungefär.)

I år har jag tagit emot en massa kärlek och 2011, då ska jag ge tillbaka ännu mer.

- Vad har du för nyårslöfte?, frågar jag
- Hm.. Jag ska sluta röka (klassiker) och så ska jag... Eh.. Jag ska vara så mycket jag kan tillsammans med dig, säger han
- Men hallå, det är liksom inget nyårslöfte. Man kan knappt vara mer med varandra än vi redan är, juuu..
- Okeydå. Jag ska laga massor av god mat till dig, och ta hand om dig.
- Fint.
- Ja. Och du ska ge mig kaffe på sängen, det är ditt nyårslöfte.
- Jaså, det tycker du? (höhö)
- Ja.. Iallafall nåååågon gång iår. Snälla? (puppyeyes)
- Okeyrå. (suck)

Imorse löste jag melodikrysset och var inte ett dugg bakfull. Nyktra nyår is king. Och melodikrysset också. Fast det är gubbigt.

Gott nytt år på er, vänner!