när klockan slog fyra och solen redan gått upp

- Det är så lätt hänt att man sliter ut varandra. Längtan, det är svaret. Om man får längta, så sliter man inte ut varandra, säger han

Sen är ju bara frågan hur länge man ska längta, och efter vad.

- Jag vill ju att det ska hålla, viskar han sen

- Vilket är det som ska hålla? undrar jag

- Vi. Jag vill att vi ska hålla.

Och det vill jag också. Jag vill att vi ska hålla jättejättelänge. Och lite till.

om fem år eller sexton dagar

- Hur många år är det nu? frågar han

- Fem, svarar jag

- Ja. Fem år går snabbt.

- Ja.

- Vi gifter oss då. Om fem år.

- Då blev det helt plötsligt långt, säger jag. Kan vi inte ta det om ett år? Eller ett halvår? Eller.. Ett kvartal?

- Jo.

- Vi förlovar oss i Göteborg va? På spelningen?

- Ja. Det gör vi.

fler timmar per dygn, tack.

- Om jag kunde så skulle jag vara här oftare, säger jag

- Ha, ja. Det går ju knappt, svarar han

Men så är det. Fanns det fler timmar på varje dygn skulle jag absolut tillbringa dessa i Kaptens kök. Man kan inte ha en bättre vän än honom, han har allt. Eller, är allt, snarare. Kock, bagare, trubadur och vinpimplare - i ett! Helt fantastiskt.

han som säger att änglarna dansar på våra skuldror

Det var nog för ungefär en vecka sen. Ungefär då dök den där lustiga känslan upp. Jag kan inte riktigt sätta ord på det, och jag vet inte riktigt vad det betyder, men det känns helt okey.

Han strök bort en hårslinga ur min panna och log sådär glittrande.

- Det är så fint, sa han

- Vad är det som är fint? undrade jag

- Det är så fint att du är här.

- Jag är alltid här.

- Jag vet. Det är fint.

Och så pussade han mig i pannan. Och jag fick luta mitt tunga huvud mot hans axel hela kvällen. Och resten av veckan var det precis som om jag skulle lära mig att gå. Det går fortfarande ganska vingligt, men han stöttar upp och hjälper till. Att sätta ena foten framför den andra.

- Är det din flickvän, frågar hon och pekar på mig

- Nej, det är en väldigt nära vän, svarar han och ler

Och just där, har jag aldrig någonsin varit lyckligare över att vara någons nära vän. Väldigt nära vän, till och med. Och jag är så glad att det är just honom jag är nära vän med. Och att det är just han som lär mig att gå. Att det är just han, som gör allt det där med mig, tilsammans med mig, och för mig.

Min soulmate.

ett samtal om kärlek

Återigen tar Adrian mitt hjärta och virar det kring sitt lillfinger. Stenhårt.


Adrian kryper upp i mitt knä och vill viska en hemlighet i mitt öra.
Jag lutar mig fram och han lägger sina späda armar runt min hals.

- Jag är kär i Tindra, viskar han.
- Är du? Men du var ju kär i Maja igår, viskar jag tillbaka.
- Ja, men nu är jag kär i Tindra istället.
- Varför är du kär i henne då?
- För att ingen annan är kär i henne. Någon måste ju vara kär i henne.

Tänk om det där med kärlek var så enkelt.
Jag hoppas att han får leva i den villfarelsen länge, länge.

Det lilla vackra livet.

whiskeykväll och twin peaks

Har haft en underbar dag tillsammans med Kapten. Vi lagade supergod mat och intog ryggläge framför Twin Peaks. Den mest skruvade serien någonsin, förmodligen.. Men ändå. Perfekt tillbringad söndag. Whiskeykvällen var också lyckad. Jag vann tävlingen, förresten. Mh, jag är stålkvinnan! Hahaa..

Imorgon är det klippning och tatuering som gäller. Great!

Supersnygga masker hittade vi. Minsann!

Kaptenskväll

Var hos Kapten ikväll. Vi drack vin. Och öl. Och så gick vi till Tokyo och drack ännu mera öl. Jag pratade om whiskeyn han måste lära sig att dricka.

- Okey. Lördag. Vi kör, sa han. Så håller du truten om din jäkla whiskey.

Så nu ska vi dricka whiskey på lördag. Och se vem som super vem under bordet. Han säger att jag inte har en chans. Jag hävdar fortfarande att det är jag som super ner honom.

Förresten har jag fått mitt smeknamn nu, Rosen. Så det så.

- Godnatt Kapten, säger jag

- Godnatt Rosen, säger han

- Rosen?

- Ja. Det blir bra. En ros och en Kapten hör liksom ihop på något sätt.

Och det gör vi ju.

- Det är det, eller Hjärtat, säger han sen

Så, Rosen får det bli. Minsann!