Exponeringen och det ständiga nagelfarandet, ditt överjag som kallt betraktar allt som du vill fly ifrån, som väger varje ord du säger, som ständigt utvärderar och övervakar, allt det där som du inte vill kännas vid, dig själv och allt vad du står för, eller inte står för. Orden som kommer över dina läppar, som är klistrade vid mikrofonen, tomheten i varje gest och åtbörd, tvångströjan, upprepandet kväll efter kväll. Det är det som är ensamheten, det är det som du försöker blunda för, din stora ensamhet som jagar dig runt på vägarna, du som bär den svarta ledartröjan och som tömmer din kropp på all kraft för att hålla ensamheten på avstånd, du spränger dig själv i bitar kväll efter kväll, en dag kommer du få betala för det, det vet du, så du trampar på för allt vad du är värd mot målet. Men det är inte Paris och Champs-Élysées som väntar, inte defileringen som ett glas champagne i händerna. Det är mörkret på ditt hotellrum och whiskey ur en plastmugg klockan två på natten.