Igår sa jag tack och tack så mycket ungefär en miljon gånger. Vad jag egentligen ville säga var att ta ut den där jävla brunsåsen ur mitt rum genast innan jag spyr på dig, kärring. Men det sa jag såklart inte. När de hämtade brickan igen sa jag återigen tack och tack så mycket, och vid frågan på om jag verkligen inte ens skulle försöka äta lite utav det där som drunknade i brunsås så sa jag nej tack det är så bra så. Jag kände mig mycket väluppfostrad. Och när det gjorde så ont att jag trodde jag skulle gå sönder så sa jag heller ingenting. Jag lovade att larma om smärtan blev för jobbig, men det gjorde jag inte heller. Istället svimmade jag. Och så vaknade jag alldeles dimmig och hade fått sprutor och smärtstillande. Och då tackade jag igen. Och ville åka hem. Det fick jag inte, så jag väntade alldeles jättesnällt och när jag väl fick åka hem var jag nog den största trafikfaran i stan. Ja, jag cyklade ju, men jag hade inte riktigt koll på vart jag cyklade, så det är ju tur att staden är så liten att de flesta inte kör bil klockan halv tio en lördagskväll. Ungefär så. Och idag lämnar jag inte lägenheten. Och nu åskar det, så då skulle jag inte lämna lägenheten ens om jag ville.