Det är något ont i min själ, nu om dagarna. På kvällarna och nätterna kommer ångesten krypandes. Varje morgon känns som den sista. Jag gråter över er, dig och honom, för jag är så livrädd att mista er. Jag gråter över mig själv, att jag tappade bort min egen person i vimlet av alla andra, och jag gråter för alla människor jag aldrig känt och alla jag aldrig kommer känna. Det är en smärta som går in i varenda liten del av mig och äter upp mig. Och jag ber, hela tiden. Låt detta vara för evigt, för trots allt, jag har aldrig älskat som nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar