Blir rädd för mina egna tankar oftare än vanligt numer. Blir rädd för min svaghet gällande honom, och hur allting styrs beroende på hans humör. Jag är rädd att han ska bli hungrig för då blir han arg, och jag tycker det är otäckt när han är trött för då skäller han. Jag blir liten igen, och han ser det inte. Han tänker inte en sekund på vad som händer, tror jag... Eller, jag vet inte. Kanske gör han det medvetet, men det tror jag inte. Jag blir svagare än någonsin när han dumförklarar mig inför andra, och när jag påpekar det vänds det alltid så att det är jag som är dum i slutändan ändå. Åh. Jag vill gräva ner mig någonstans och aldrig mer visa mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar