Jag vet inte vad det är, men så fort någon kommer för nära mig vänder jag om och drar. Det spelar ingen roll hur mycket jag vill stanna, jag försvinner ändå. Slutar höra av mig, slutar svara på samtal & sms, allt. My bubble, som du sa.. Den är skör, men inte tillräckligt för att någon ska förstå. Och jag förstår att ni blir arga och besvikna på mig, jag förstår att ni tror jag vill såra och leka. Men det är inte så. Jag är bara så in i helvetes jävla rädd. Fan så rädd & fan så feg.
För hur mycket jag än saknar
hans läppar mot min panna
hans händer i mina
så vänder jag om.
Springer tjugo mil i fel jävla riktning, för jag är så jävla rädd att visa mig. Och ännu en gång ligger jag i sömnlösa nätter och gråter oceaner. För att jag är så fruktansvärt feg. Och det är så jävla mycket mitt eget fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar