Jag orkar inte. Jag vill inte. Det gör ont hela tiden, för tvivlet finns kvar, vad som än sägs. Det sitter någon mysko känsla i magtrakten, går inte förklara. Det känns som jag ska spy. Hela tiden.


Jag är så jävla besviken och ledsen och trött. Fast jag försöker att inte tänka kommer det bilder om vad som kan ha hänt. Jag vet inte, men .. Jag kommer nog aldrig kunna lita helt och fullt. Jag försöker, det gör jag verkligen. Men det går inte. Jag dör lite inombords hela tiden. Rädsla. Det kallas visst så.

Nu vill jag krypa ner i den där äckliga soffan och få sova. Det kommer aldrig gå. Jag vill inte vara här. Jag vill inte vara hemma heller, för den delen. Jag vill ingenting. Jag orkar ingenting.



M, jag behöver vräka ur mig allt. Jag behöver dig. Som vi var. Innan. Jag saknar dig, så det gör ont. Jag saknar vad vi var, för vi var så bra. Även smärtan var bra, då.