stjärnfall och delade andetag

Kommer du ihåg den där kvällen

då vi låg på motorhuven till din bil

och stirrade oss trötta på alla

stjärnor på himlen?

Kommer du ihåg att jag sa att jag

skulle räkna dom allihop, för dig.

Kommer du ihåg hur du skrattade och

sa att det var omöjligt?

Jag räknar fortfarande, varje stjärnklar natt.

Och den där natten

när du flätade mitt hår

och sa att det var en metafor

för hur vi skulle göra med våra liv.

Vi flätades samman den natten,

men det glömde du kanske sen.

Och kommer du ihåg hur du suckade

och höll om mig

och sa att det inte fanns någon vackrare

eller mer speciell, än mig?

Hur du viskade i min halsgrop

alla drömmar om vårat gemensamma liv.

Kanske har du glömt det också.

Nu finns det inga armar som håller mig tillbaka,

ingen som saknar när jag går in i mig själv,

ingen som lockar tillbaka livsglädjen i mig

när alltihop har fallit samman, igen.

Kommer du inte ihåg alla nätter vi delat,

alla vackra ord och löften

om frihet och gemenskap?

Kommer du ihåg natten när vi låg i din trädgård

i ett daggvått gräs som egentligen hade behövts att klippas,

men du sa att om vi klipper det så blir det inte

lika mjukt för oss att räkna stjärnfall, om nätterna.

Vet du, där i trädgården, när du sa att vi

var tvungna, alldeles jättetvungna, att dela andetag,

att öva mun-mot-mun metoden, för att vi skulle leva för alltid

Just där, därdärdär, där förlorade jag dig.

(för när man delar någons andetag, sa du senare,

då tar man något som inte är ens eget, och

om man tar någons andetag så dör den andre litegrann.

jag tog dina andetag, tog död på oss, just den kvällen.)