Max. Älskade.

Ikväll är en sådan kväll när allting stannat upp, och alla frågor utan svar hopar sig och blir en klump i magen. Förstår du att du efter sommaren skulle börjat sjätte klass? Nästa år skulle du börjat högstadiet. Jag förstår knappt. Så många år, som trillar förbi och ur, och liksom blivit en massa av ord och minnen, som inte du delar med mig..

Jag funderade innan på hur du skulle ha varit, hur du skulle sett ut. Det fungerar inte. Allt jag ser är den baby du var när du togs ifrån oss. Du slets bort, ifrån oss, som älskade dig så hejdlöst och utan gränser. Du bara försvann. Men du lever som ett minne, och som en dröm i mitt inre. Och jag älskar dig fortfarande så hejdlöst och utan gränser. Vissa kvällar, eller dagar, eller timmar, eller minuter, sekunder, andetag, ögonblick - då finns du här, mer än någonsin tidigare.

Jag har självklart romantiserat våran relation, jag förstår ju att vi som syskon säkert hade varit osams och oense så många gånger under din levnad, och att vi som alla syskon hade bråkat om onödiga saker, men i min romantiska bild utav oss så hade jag älskat dig som nu. Som om jag hade vetat att jag förlorat dig, utan att ha gjort det.

Du hade säkert inte velat att jag pussat dig i pannan, och du hade säkert inte delat hela ditt liv med mig, men i mina drömmar så gör du det. Vi delar allt.Om somrarna kunde vi suttit på min balkong och druckit thé på nätterna, och vi skulle haft ett band som ingen kunde förstå. Vi hade aldrig behövt säga något, som ett tyst samtal hade vi konverserat och förstått varandra, ändå.

Jag hade kunnat ha en tältsäng i min garderob, för när du blir äldre och osams med pappa och mamma, kunde du haft din tillflyktsort hos mig, och jag antar att man som tonårig kille inte vill dela säng med sin storasyster. Så en tältsäng, hade varit bra. Jag hade allid min mamma att fly till om pappa och jag blev osams, men du hade inte haft din mamma någon annanstans. Så du kunde kommit till mig. Jag hade stått med öppna armar och all min kärlek, vilken tid som helst på dygnet. Hoppas jag i alla fall. Man vet ju aldrig, faktiskt. Men jag hoppas att vi hade kunnat ha det så. Fortsatt att älska utan gräns.

Jag önskar att vi hade delat allt. Allt med ord, och utan ord. Jag hade alltid stått bakom dig, i alla strider, det hoppas jag att du vet. Allt. Jag hade säkert lagt in mitt systerveto i många av dina unga dumma val, och jag hade säkert tyckt att många val varit idiotiska eller fel, men jag hade alltid stått bakom dig. Som din syster. Och alltid älskat dig oändligt.

Jag saknar dig så mycket, Max, speciellt ikväll. Det känns som att det skär i mig när jag tänker för mycket, men jag vet inte hur jag ska göra för att sluta tänka. Jag är så rädd för att glömma, älskade. Så rädd för att förlora dig helt. Jag kan inte längre förnimma din doft, eller ditt ljud. Inget av det minns jag längre. Men jag minns dina ögon, och ditt leende. Och stoltheten. Jag minns hur stolt jag var över dig. Min vackra, vackra lillebror. Men jag är rädd för att glömma, för att det där sista också ska suddas ut och bli dimmigt. Det är därför jag gör såhär, fastän att det skär i mig. Det är därför jag tänker på hur allt kunde ha varit. Skapar nya låtsas-minnen, med dig och mig i huvudrollerna.

Jag älskar dig, och jag saknar dig, och jag hatarhatarhatar att du inte finns här. Hos oss. Hos mig.

Fan, Max. Du är det finaste jag någonsin haft, och jag vet inte vem jag ska hata för att du inte finns kvar här. Jag tror inte på någon Gud, så det finns ingen att beskylla. Jag vill ha någon att skylla på, någon att skrika åt, någon att förbanna. Men det finns ingen. Det finns ingen att hata. Vad gör man då? Jag kan inte skapa låtsas-minnen för alltid. Eller?