pappersflicka

lack mot finger
som hett klibbar samman
stryker över läpp;
stämplar kattsilhuett på det tysta röda.

far ut, far som stum snö
vägen har alltid vind från väster
hår blir trasslig änglaimitation
himlen längtar Aurora
att pryda, färg och glans.

snören bruna, hud så vit
du knöt ihop mig en natt i december
hör hur träden fäller sina drömmar
svär över ljuset från Orion.

själv skottar jag undan drivor av förr
plöjer en fåra
för återstående

och nynnar vaggvisor för mig själv.

- Hur mår du? säger han. Du har inte bloggat på hur länge som helst.
Jag ligger i värmen i det konstgjorda mörkret. Jag fryser och jag tror att det är feber. Sommaren har drabbat mig. Ordlösheten och tröttheten. Alla de där vita nätterna och instängdheten.
- Jag mår bra, säger jag och rösten kommer inifrån ett igenbommat bibliotek. Det är bara, du vet. Det snurrar i bröstet. Jag vill inte vara här, men jag vill inte vara någonannanstans heller.
I tanken lägger jag handen mot hans kind och den är blöt, jag har gråtit ner i kudden, för jag gråter alltid när ingen ser.
Försommaren är den grymmaste tiden. Den är vass mot oss flyktbenägna. Lockar med vindar som skulle kunna bära bort men bara far förbi. Med havsdoft och måsar som sjunger likt sirener. Inte vet jag men om det var en annan tid skulle jag nog gå till sjöss. Börja jaga den vita valen.
Nu ges inte många alternativ. Den vita valen är redan död.
Det som ges är dumheterna man gör på efterfest medan solen går upp och truismerna man vräker ur sig på uteserveringar. Det är favoritmisstagen som väntar på en bakom hörnet, men som plötsligt inte känns aktuella. Inte den här sommaren. Så jag ligger och gråter ner i kudden och säger att allt är sådär, sådär som det är.

att komma hem, är det att komma fram?

Det är en liten kalaskula
i magen

jag bara håller andan
och trillar med


det är bra nu

allt är så
nedbrutet, avskalat, förenklat fantastiskt
att allt som återstår är:

det är bra nu

Och i guldspegeln jag en gång
ska hänga
mellan Monica Zetterlunds kappa
och den välmående blomman
bakom gardinen
i ditt öppna sovrumsfönster

ser jag henne

den lilla blåögda, kobenta
nedbruten, avskalad,
så förkrossande fantastisk

med fickorna fulla av sagor
och blicken som bär
bölder
av all världens bördor inuti

men hon vänder en fjunig nacke
och går
nu som om hon förstår;

det är bra nu 

Farväl lilla hjärtat,
farväl.

det är ju bara så det är.

du vet,
det där om att marken skulle dras undan
under dina fötter
när den rätte stegar in


det tror jag bara är något som olyckliga
säger
för att lyckliga ska
tro
att de inte är lyckliga på riktigt


jag menar, marken är väl konstant
och inte kan den bara försvinna
hur som helst


och när olyckliga säger att
det är så det känns
då kanske de lyckliga kliver ner
från sina höga hästar och
blir lite mer miserabla
så som det ska va


så vi alla kan mötas i den
misär
som faktiskt tillhör livet


inte kan det väl vara så att
vissa
ska få äran att sitta på rosa moln
och
ha små fjärilar i mellangärdet


det verkar ju inte så rättvist


och livet,
det är ju rättvist
som bekant


alla har ju samma förutsättningar
och så vidare
och så vidare


det är ju bara så det är.

Max,

Nu har det gått ytterligare ett år.

Jag älskar dig. Och saknar dig. Alltid.
Du kommer alltid ha den största platsen i mitt hjärta.
Min fina, vackra bror.

du är den finaste jag någonsin haft lyckan att få ha nära.

Och i framtiden ska jag kunna handla pålägg till brödet jag köpt.

Efter att jag flyttade norrut så märkte jag saker med mitt eget beteende som jag inte märkt av så himla mycket tidigare. Jag har alltid varit medveten, men aldrig riktigt behövt lära mig att hantera det. Jag har haft den otroliga turen/oturen att min kära mor sopat banan för mig, vad det än har handlat om. Men, här uppe finns inte mamma i närheten hela tiden, och jag är så illa tvungen att ta itu med saker själv. Jag har till exempel lärt mig att åka rulltrappa. Det är en sån grej som jag bara klarat av ifall någon, helst mamma, stått framför alternativt bakom mig, beroende på åt vilket håll man åkt. Bara en sån sak, liksom. Jag är tjugotvå år gammal, och jag har precis lärt mig att åka rulltrappa ensam. Jag är ganska stolt över mig själv. Jag har även fått lära mig att gå i butiker själv, handla kläder och sådär. Jag drar mig fortfarande för det, men jag klarar det om det verkligen krisar.

Det som är värst, och som jag fortfarande inte riktigt klarar av är ju såklart matbiten. Det är fruktansvärt jobbigt varje gång jag inser att jag måste ta mig till en matbutik för att handla. Det är ångest och illamående och oro och krypningar i kroppen. Det var så in i helvete mycket smidigare när mamma handlade åt mig. Jag är alltså tjugotvå år och kan inte handla min egen mat. Det är skrattretande, jag vet, men... Det är bara så. Jag brukade inte fundera på det tidigare, utan allt såntdär skötte sig självt liksom (nåja, men hjälp av mamma. Och med hjälp av Kapten, på den tiden då det begav sig). När jag bara hade bott här ett litet tag hade jag turen att hitta Kocken. Himla bra grej. Men det har blivit så väldigt påtagligt vilka störningar jag har, sen jag träffade honom. Han är nog den enda som egentligen någonsin ifrågasatt mig och mitt beteende kring mat. Jag är inte van vid det. Jag tycker definitivt inte om det. Men jag antar att det är ganska nyttigt.

Så nu, nu ska jag ta tag i det där. Jag har gett mig fan på att jag ska fixa det. Jag måste sluta noja över allt, och jag måste sluta dela in olika varor i "okej" och "inte okej"-grupper. Under en period i mitt liv var det enda jag kunde handla keso och tomater. Just nu är jag inne på lax och broccoli. Mjölk går också. Idag tänker jag handla purjolök och soyafärs. Nu ska jag lära mig hantera det. Jag är inte sjuk, men en gång matstörd alltid matstörd. Innan jag fyller tjugotre ska jag kunna köpa sånadär saker som alla andra kan köpa. Okej, inte riktigt. Godis och sånt får vänta. Men jag ska lära mig att handla annat. Jag börjar med purjo, och nästa år kanske jag kan köpa gurka. Eller oliver. Jag längtar så mycket efter att kunna köpa oliver!