Det här har varit den mest händelserika dagen, någonsin, känns det som. Skulle träffa Karamell, vi tog en promenad, campingen fram och tillbaka, och sen en fika på Princess. Där gick vattnet. Helt oväntat. Det blev stök att få hem henne, få hem J, hitta bilen, köra till förlossning. J och jag gick och skakade, om vi var så nervösa vill jag inte ens veta hur nervös hon var. Nu blir jag gudmor lite tidigare än beräknat, har inte hört något än, men mina fjärilar i magen vill inte vila...


I övrigt går det. Det är inte lika ledsamt längre, även om jag fortfarande tänker på det.. Antar att livet måste gå vidare, trist bara att jag råkar försumma de som betyder mest för mig när jag mår sådär... Kan ju inte vara alla till lags heller, i och för sig. Men det är trist. Det är ju inte jag egentligen...