Det har inte ens gått två dygn, och jag kan inte ens räkna till hur många gånger jag upprepat ''Ja, jo, men det löser ju sig alltid.'' & ''Det ordnar sig till slut, jag får bara bita ihop och ta en dag i taget.'' .. I mina försök att låta positiv så hör jag lång väg att det klingar falskt. Vem försöker jag övertyga egentligen? Förmodligen mig själv... Jag blir så irriterad, för egentligen är det bara käpprätt åt helvete, och jag hatarhatarhatar att han inte kommer tillbaka. Jag vet att han inte gör det, och upprepar också det tusentals gånger. Ändå går det inte in. Som att slå huvudet i en vägg. Bryt ihop och kom igen. Jag kan dra hur många klyschor som helst, det är åt helvete ändå. Och det känns inte det minsta bättre. Jag vet att det löser sig till slut (där kom det igen) men just nu känns det förbannat jävla hopplöst. Jävligt dålig planering av han där uppe om det nu finns någon mening med allt som sker, jääävligt dålig. Vad fan har jag för otalt med honom, va?. Åh.


Det löser sig ta mig fan inte. Usch. Stå ut med mig, jag kommer förmodligen vara bitter ett tag. Stackars fröken Å som får skavsår i öronen...