Jag blir tokig snart. Att gå runt här, höra honom överallt, se honom överallt, känna honom... Fast jag vet att han inte är här. De som säger att första tiden är värst ljuger, det blir fan bara värre och värre för varje dag. Varje morgon är ett slag i magen, när han inte ligger bredvid. Varje tv-program, varje låt, varenda jävla maträtt har något, som påminner om honom. Jag hör folk nynna på låtar & hör en text som inte alls är rätt, för det hittade han på. Jag kan höra hans skratt och hans andetag när jag går mellan köket och vardagsrummet, men han sitter aldrig vid den fula jävla datorn som jag hatade (men som mer än gärna skulle få stå där nu, med honom framför). Han skulle till och med kunna få spela det där quake-fanskapet hela nätterna, bara han var här!


fanfanfan