Jag stapplar fram, några steg i taget. Som att gå på lina, tänker jag. Och mörkret ligger tätt, och ännu har inte snön kommit och jag som är mörkrädd saknar någons hand. Jag är dålig på att vara ensam, och mycket bra på att hänga upp mitt liv på andra. Men nu är jag liksom ensam, hur lite jag än vill, så jag stapplar fram utan att vara hälften så graciös som flickorna som går på riktig lina. Tur att jag inte vill bli cirkusprinsessa, tänker jag, och snavar till och skrapar knäna, om och om igen. En himla tur, faktiskt. Tänker på hur livet skulle ha blivit, för det skulle inte bli såhär. Videungens hjärta stannade, och det var inte så det skulle bli. Jag skulle varit hemma med ett barn nu. Mitt barn. För dom sa att efter vecka tolv så är det lugnt, men det var det inte, för videungens hjärta stannade efter tolfte veckan, och hade det inte varit för all världens jävlighet så skulle jag varit hemma nu, istället för att sitta på ett rum på ett kontorshotell sjuttio mil åt fel håll i landet. Och om tio dagar skulle jag ha gift mig. Det var så det skulle bli, inte såhär. Men det blev såhär ändå, och jag stapplar stapplar stapplar hela tiden, och jag är trött på att snava nu. Jag vill gå rakt och fint och vara avslappnad och inte hela tiden väckas av alla mardrömmar till ytterligare en mardröm. Jag måste rycka upp mig, tänker jag, men det är svårt när man aldrig får välja själv. Det är så svårt när man inte vill varahärjustnu, fast man måste.
Men jag måste verkligen rycka upp mig. Jag måste börja leva i nuet. Nu är det dags.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar