tisdag 25 december 2007

min allra käraste

Dedicerade Magnus Ugglas 'Pärlor åt svin' åt mig häromkvällen. Sitter och ler, är kall och skrattar högst av allihop. Känner mig så jävla superfalsk, men jag vill inte att dom ser. Tänker aldrig erkänna. Spelar oberörd och flörtar med allt som rör sig. Ett 'inte-fan-skulle-jag-väl-bry-mig'. Har sagt lite till frugan, men inte allt.
Jag är tillbaka på ruta ett igen, tillbaka i träsket & jag dränker mig själv i litervis med vin. I ruset är jag inte ensam, jag får så många vänner som i och för sig bara jag ser, men jag får vänner. För dom berättar jag allt. Behåller dom tills jag kommer hem och trillar i säng, då gråter jag ut allt för mina nyfunna vänner. Dagen därpå är de borta igen, och jag går till jobbet. Sen kommer jag hem, och allting spelas upp igen. Rus, nya vänner, ångestattacker.

Herr M.W håller bak mitt hår när jag ligger på kyrkogården och spyr. Han håller om mig när jag skakar, och han kör hem mig när jag börjar piggna till. Jag kommer vara evigt tacksam, men nu orkar jag faktiskt inte mer. Jag orkar inte hålla uppe fasaden för alla andra längre.

Carsten, du kommer få som du vill, så småningom. Jag ska bara samla mod först, sen slipper du mig för alltid.

Inga kommentarer: