hans handflata träffar min högra kind i en hög hastighet
jag fortsätter le, för han hatar att se mig svag och sårbar
han frågar vad jag ler åt, och han slår mig med sin knuta näve över mitt leende
att huvudet slår i kanten på diskbänken struntar han i
han ler. kysser mig i pannan
och stänger av alla känslor, då han lämnar mig som svagast på vårat vita köksgolv
trots sättet han sårar mig så älskar jag honom.
han har så många gånger talat om att jag är det viktigaste han har
och att ingenannan någonsin skulle älska mig som honom
för vem skulle älska någon som jag?
någon som är så fruktansvärt feg och svag.
det var så han sa, och jag börjar tro att han har rätt
Hittat alla gamla texter, fastnade lite. Orden drar upp känsor som inte fanns i dagens verklighet. Det blev svårt att andas, för jag vet att det där är så äckligt sant. Men jag älskar honom så sjukligt, fortfarande, efter all denna tid. Han kommer alltid vara mannen i mitt liv, så länge jag andas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar