Kommer upp ur fjällstugan, och precis när man gått sista trappsteget och vänder sig om så är det två vardagsrum varav det ena knappt används. Anyway, i det andra sitter A och stickar, och när hon ser mig skrattar hon och menar på att ''nu känner jag mig som en riktig mormor, ser jag ut som en mormor? det känns mormorsaktigt att sticka.'' Jag hummar med och ler, samtidigt som M också dyker upp. A fortsätter att prata om stickningen, och så slänger jag ur mig att jag måste ju lära mig sticka till bebisen kommer. M nickar menande mot A och säger ''det fixar mormor. .. .. .. eller... farmor ju!'' och skrattar. Jag fattade inte först, men sen trillade poletten ner. A såg f.ö vettskrämd ut.
När jag klev ur bilen utanför mig fick jag ett ''hejdå mamman'' och jag kunde faktiskt inte låta bli att skratta. På något vis är det ganska fint, och jag trivs ganska bra med det. Ska bara smälta chocken först, haha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar