Och den vissnar aldrig aldrig aldrig mer igen.
Vad glad jag blir när jag får träffa Pärla. Lunch och fika tillsammans idag, och snack om det mesta och de flesta. Kommer på mig själv med att bara känna sådan värme för henne. Saknar henne så, vill vara med henne varje dag. Kunna finnas där, alltid. Fast jag är glad över att veta att vi alltid kommer stå varandra såhär nära, även om vi inte ses varje dag. Någon gång i veckan är ju ändå något, även om mycket hinner hända. Snart jul nu med, då blir det lillejul-mys den 23e, vi två och de två mammorna. Nästa år blir vi en till. Tre mammor, och två barn. Vad pirrigt det känns. Jag längtar så mycket efter framtiden, men jag har i alla fall bestämt mig för att ta mer tillvara på nutiden.
Snart är det framtiden, och det känns både bra och läskigt på samma gång. Snart har vi en liten, medans en stor försvinner. Jag kommer sakna så mycket. Men jag kommer ändå vara tacksam, för att ha tillbringat några månader tillsammans med någon gjorde att saknaden får en helt annan innebörd. Och jag har lärt mig så mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar