Jag vet inte riktigt någonting längre.
Jag vet inte vad det är för blommor i hjärtat
eller vad det är för fjärilar i min mage.
Jag kommer på mig själv alldeles för ofta
nu för tiden med att tänka mig våran framtid.
Din och min.
Det är inte meningen, dear. Jag vet ju egentligen.
Men jag kan bara inte rå för det.
Och egentligen vill jag inte ens tänka på framtiden
för jag vet att den kommer komma alldeles för fort
och egentligen känner jag inte igen mig själv i din famn längre.
Men ibland kommer ändå den smygande känslan av tillhörighet.
Jag vill tillhöra dig.
Och slutligen, mest av allt vill jag ju vakna med dina andetag
i min rygg, varje morgon, för resten av mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar