lördag 12 januari 2013

Ikväll fick jag nya minnen att spara på. Hur han såg på min dotter. Hur han sa att hon var den finaste.

Jag upptäckte att jag glömt hur han ser ut när han funderar. Hur hans blick vänder sig inåt. Hur hans hår faller fram när han rör sig.
Men det är samma ögon där. Samma skratt och samma glitter som jag alltid tyckt så mycket om. Det är så märkligt, hur vissa personer etsar sig fast i hjärtat, ligger där och gror trots år emellan, alltid närvarande och frånvarande på samma gång.
Ikväll fick jag vara nära igen. Höra historierna, se skratten, känna tryggheten. Tryggheten i att veta att han är samma. Han kommer alltid vara samma.
Och jag kommer alltid ha honom så nära hjärtat att det brister om något händer honom. Jag kommer alltid anse honom som en av mina närmaste, oavsett.

Min fina, fina vän. Min mumin.