1,5 år. Utan dig. Jag har fortfarande inte hittat mig själv i detta. Jag skriver fortfarande brev till dig. Varje dag. Jag har skrivit hundratals brev. Och sedan lägger jag dom i små prydliga högar.
Går den någonsin över, Daniel? Ensamheten? Jag vet inte vem jag är längre. Känner inte den här personen som är jag. Alla är borta. Du. Hon. Dom. Alla ni som gjorde att jag visste var jag började och slutade.
Du togs ifrån mig från en dag till en annan. Hon drog sig undan självmant. Jag såg det inte ens först, och när jag förstod så försvann hon helt. Jag har inte ens orkat slåss för henne. Tänker att jag inte är värd henne ändå.

Jag vet inte om jag någonsin kommer lära mig det här livet utan er.
Jag vet inte ens om jag vill.